Striden om Lejonbryggan

”De sista spåren af den år 1734 uppförda gamla Lejonbryggan äro nu utplånade, och sedan kajen åt Gustaf Adolfs torg blivit fullbordad är det omöjligt att ana hvarest den sista representanten af den antika smaken i våra fordom så halsbrytande bryggor varit belägen.” (GP 30 juli 1864)

Sommaren 1864 försvann ett landmärke i staden då Lejonbryggan revs. Det skedde efter flera års diskussioner kring hur trafiken kring Brunnsparken egentligen skulle lösas. Vi måste här komma ihåg att det vid denna tid gick en kanal i nuvarande Östra Hamngatan och kanaler både norr och söder om Brunnsparken. Lejonbryggan gick från västra sidan av Östra Hamngatan över till Gustav Adolfs torg.

Debatten kring Lejonbryggan började när det föreslogs att ett nytt stort hotell skulle byggas i själva Brunnsparken och vilka effekter det skulle få för trafiken i staden. (GP 18 maj 1860) ”Att det skulle kunne ställas så till, att man från stora inkörsvägen till staden icke skulle kunna komma till stora Torget (Gustav Adolfs torg), utan att göra en besynnerlig omväg till höger eller till venster åt Tyska bryggan, synes verkligen vara så orimligt, att man bör kunna hoppas, att vederbörande besinna sig, innan de definitivt besluta en åtgärd, som kan blifva utsatt för ett så grundadt klander.” (GP 18 maj 1860)

I ett första steg hade det beslutats att den smala kanalen söder och öster om Brunnsparken skulle fyllas igen och det bidrog till diskussionen kring Lejonbryggan, både när det gäller trafikflöden och hur det skulle påverka stadens utseende. (GP 22, 29 och 30 maj 1860, 20 juni 1860)

Insändarna var många och mångordiga dessutom, nedan ett utdrag ur en av dessa från sommaren 1860.

”Också ett förslag i frågan om Lejonbryggans ombyggande. Då det nu lärer vara beslutadt, att låta Östra Hamngatan å östra sidan löpa rakt öfver Brunnsparken och med en brygga kommunicera med norra delen, samt det är fråga om att i sinom tid borttaga Lejonbryggan och måhända bygga en ny, plan bro, hvarunder trafikerande båtar naturligtvis fingo åtnöja sig med så pass plats, som under den nya bron invid hr Andréns hus erbjuder, så har insändaren, som är lekman i facket, tänkt på huru lätt det nu vore att göra något vackert och helgjutet af det hela, med borttagandet af den gamla Lejonbryggan.

Om från Lejonbryggans östra kanter spännes en långsträckt båge, som skulle bilda kaj med genomgångar till östra kanalerna och Slupkanalerne, och det rum som blifver mellan denna båge och Brunnsparken uppfylles, så skulle man derigenom erhålla en ganska rymlig och utmärkt vacker öppen plats.” (GP 2 juni 1860)

De kommentarer som göteborgarna lämnade i sina insända skrivelser till tidningarna visar att invånarna brydde sig om de äldre byggnaderna i staden och reagerade när allt mer av det gamla Göteborg, med dess tydliga koppling till det holländska, försvann i allt snabbare takt. Denna insändare från augusti 1860 får representera de som ville värna stadens historia.

”Göteborg har också sin Drätselkommission, som man måste göra rättvisa, då den i så många stycken befordrat stadens nyttiga företag. Men här hafva de gode äldste fått något om bakfoten, då de, trots magistratens beslut, vilja rasibus taga bort den vackra och mest pittoreska slutpunkt i stora kanalperspektivet, den från Östra Hamngatan till Stora Torget ledande Lejonbron, från hvars midtelpunkt den ståtligaste anblick öppnar sig öfver den präktiga Södra hamngatan och som å andra sidan ger det vackraste fondperspektiv af östra kanalen åt Lilla Bommen till. Lyckligtvis hafva vi ett minne i Elias Martins år 1797 graverade utsigt af denna Göteborgs måhända mest pikanta anblick, som också af gammalt gifvit staden namnet af det nya Amsterdam. Är det meningen att försköningsifvern förbise Salvii plan med dess kanaler och broar? Är det meningen att lika lättsinnigt ”sweep of” med Göta Lejons brygga som man för ett par tiotal af år gjorde med stadens endamonumentala byggnad, den vackra i romersk rustik uppförda Kungsporten, hvilken i Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna står som ett vittnesbörd om Göteborgarnes smaksinne? Nej, felet var ej så mycket deras, som icke mera en tysk architekts, hvilken den tiden huserade i byn, och staden egde då ej en landshöfding, som , i samma mån som dess närvarande, med värma och upplyst sinne intresserade sig för allt hvad till stadens bästa länder; troligen låter aldrig den senare någon slik vandalism passera. Kungsporten ligger begrafven såsom grundsten i den stora Molo man uppfört till ångbåtsbrygga utåt elfven, men det vackra Medusa-hufvudet, som brydde slutstenen i hvalfbågen åt Köpmansgatan till, sitter öfver införsporten å nya Börsen _ ett invita Minerva åt Mercurii söner.” (GP 3 augusti 1860)

I först GP och senare under november även i Handelstidningen (GHT) fördes det fram många förslag till hur debatten för eller emot Lejonbryggan skulle kunna lösas. Där framhölls den låga ”Jernbron” vid Lilla Bommen som ett varnande exempel på hur broarna inte skulle byggas då den blivit ett hinder för de vattenburna transporterna. (GHT 22 november, GP 23 november 1860)

I staden stod kampen mellan Magistraten som ansåg att Lejonbryggan borde bevaras och Borgerskapets Äldste ansåg att den skulle rivas. Ett viktigt argument för de som önskade att riva bron var att trafiken i Stora Hamnkanalen skulle få mer utrymme. (GP 10 december 1860)

Frågan gick upp till regeringen för avgörande och den 12 februari 1861 berättade GHT att beslutet blivit ”att en bro skall läggas öfver ändan af Brunnsparken i linie af Östra hamngatans östra farled, med bibehållande tillsvidare af Lejonbryggan i dess närvarande läge och skick.” Det var alltså en delseger för de som ville bevara bron. När beslutet var fattat dröjde det inte mer än ett par veckor innan bygget av den nya bron parallellt med Lejonbryggan var igång. (GP 28 februari 1861)

Under de följande åren fortsatte frågan att väcka intresse i staden. När beslut fattades om att bygga om tre av de återstående fyra välvda broarna i staden, Tyska bryggan, två över vallgraven vid Rosenlundsvägen och Kungsportsplatsen, insåg allt fler att Lejonbryggan skulle bli den sista av stadens gamla broar. (GP 29 augusti 1863)

”Ensam, grå och skröplig står hon der nu, den gamla Lejonbryggan, en bitande ironi på sitt eget namn. Det förefaller en som den gamla puckelryggiga figuren med den hos ålderdomen vanliga klandersjukan skådade omkring sig på de i föryngrad gestalt prunkande rivalerna och med en tung suck reciterade Valerii ord: I mina dar på jorden rätt och ordning var.” (GP 3 oktober 1863)

I december 1863 fattade Stadsfullmäktige beslutet att riva Lejonbryggan, 27 ledamöter röstade för rivning och 15 emot. (GP 18 december 1863) Under våren 1864 inleddes rivningen och slutligen kunde tidningarna konstatera att, ”De sista spåren af den år 1734 uppförda gamla Lejonbryggan äro nu utplånade.” (GP 30 juli 1864)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: ”Utsigt af Götheborg” Vy över Stora Torget, med hamnkanalerna som korsar vid Lejonbron. Vid brofästet syns stående lejon. Motiv från omkring år 1820.

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Göteborgs-Posten (GP)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.