Hamnkanalen skall fyllas – En Göteborgsbild

”Göteborgarne hafva äntligen fått ett frispektakel.

Det var ej en enda dag för tidigt. Ty det finnes väl knappast en enda stor stad på denna sidan polen, som är så njugg mot sina medborgare hvad offentliga förströelser be­träffar som denna stad, hvilken grundlagts på den glade och friske Gustaf II Adolfs befall­ning.

Att de privata förströelserna äro många och mångahanda är tyvärr alltför bekant.

Denna brist i vårt samhällslif har nu på sistone blifvit afhjelpt. Och detta endast tack vare den dödsdom som förkunnats öfver Östra Hamnkanalen och dess alltför svarta vatten.

Fyllningen af denna sorgset luktande kanal har nemligen för några dagar sedan tagit sin början. Och det är detta märkliga blad i vår stads historia som gifvit oss en åtmin­stone tillfällig ersättning för alla de offentliga förströelser vi hittills lidit brist på.

Tillfällig sade jag? Vi få hoppas att den blir så långvarig som möjligt. Den gjorda början är åtminstone ganska lofvande.

Det var egentligen på det här viset den började.

En dag befanns en båt flytande i kanalen. Redan detta under borde ha kunnat vara nog för att kanalens kanter skulle ha fått en tät ram af åskådare.

För att förhöja effekten satt det emellertid i båten en gosse. Och denne gosse — han fyllde djupet med sina blickar.

Nästa dag låg en större pråm tvärs öfver kanalen.

Den såg ut att vara tom. Men på dess botten låg dammet af den sand hvarmed den en gång varit fylld.

Denna dag var det en gammal käring som uppträdde på scenen.

Med 300 menniskor som åskådare torkade hon pråmen ren från dam och skakade ut damhandduken i kanalen.

Åter en dag. Och åter låg det en pråm i kanalen.

Denna pråm hade i sin midt en liten hög med äkta ökensand från Sahara. Sanden hade särskildt importerats för ändamålet.

Sanden var alltså ytterst fin och därför synnerligen egnad att binda slammet på ka­nalens veka botten samt utfylla ojemnheterna mellan de ängsligt förruttnade ställena.

Sedan den lilla sandhögen legat där i flera timmar och solat sig i det muntra marsmorgonsolskenet, anlände två arbetare och en handtlangarspringpojk till valplatsen.

För att komma ned i pråmen hade de att arbeta sig fram genom en småskog af åskå­dare. Redan detta var ett hårdt morgonar­bete för de stackars dagsverkarne.

Men stolta som kungar och svängande sina skoflar som hade de varit gyllene herskarespiror klöfvo de sig väg genom åskådareman­delmassan.

Nedkomna i den väntande Saharasandpråmen kastade de med full värdighet af sig sina rockkungamantlar och det stora Panamakanalarbetet tog omedelbart sin böljan.

Hvar det egentligen började var omöjligt att säga. Ty liksom alla storverk utgick det från en mycket ringa och osynlighetsfin början.

Plötsligt stod dock det faktum fastspikadt i åskådarnes hittills tomma plakathjärnor att den ene fyllnadsarbetaren hade sin skofvel nästan fylld med sand.

Under ett herrligt muskelspelackompangemang upplyftade han så den med dyrbar sand bräddade pokalskofveln ofvan pråmens stolta sidorand.

Det gick Nordpolskårar af gnisslande issandsströmmar utefter åskådarnes ryggradskrökningar, då det första sandskofvelinnehållet j rasslade ned i det hemskt tystlatna svalgdjupet.

Tanken på att åtminstone några sandkorn skulle nå dit ned till den svarta grunden af kanalkloakens tillvaro, framkallade en högtra­gisk känslostämning hos alla de vid det histo­riska ögonblicket närvarande.

Innan de upprörde åskådarnes tankar hun­nit återkomma från djupet, hade emellertid äfven den andre arbetaren hunnit få sin skofvelskäppa full.

Äfven dess innehåll rasslade nu ned i dju­pet, ifrigt följdt af fyra häpna arbetareögon och 500 åskådarediton.

Den ende, hvars ögon ej fastnat på den fläck där den andra skofvel fyllan försvunnit, var den hittills overksamme handtlangarespringpojkens.

Han hade helt gammalfolkslugnt fyllt sin lilla brunstekta handtlangarehand med några fina korn af springpojkssand, och afslutade nu fyllnadsaktens första sorgescen med att strö dessa glädjekorn i Göteborgs enda förströelsekanal.

Följde så den andra scenen på den första. Men den andra är alltjemt den första lik. Och den tredje alltjemt lik den andra. Och så vidare i oändlig följdriktighet: 2 skoflar äkta ökensand, 4 arbelareblickar, 500 åskå­darediton och ofvanpå det hela några för­flugna korn ur en skämtsam gossegrabbnäfve.

Kanalen blir fylld: — med blickar- — med sand — med tiden.

Maurice.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 23 mars 1898)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Igen läggning av Östra Hamngatan. Parti av Östra Hamngatan mot norr. T.h. går Kungsgatan in. År 1898.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.