”Ohygglig Cirkusolycka – Signor Corradini nedstörtar under ballongfärden

Å cirkus ute vid Lorensberg hade i går liksom föregående aftnar samlats en talrik publik för att åskåda det så populärt vordna cirkussällskapets presta­tioner,

Clownerna Adolpho och Estio hade sin bénéfice. Publiken hade applåderat dem gång på gång tillika med deras hund ^”Brighi^”. De hade fått hvar sin guldmedalj och skyndande just ut från arenan, då direktör Corradini sprängde in å “Blondin“ för att utföra det sista numret på aftonens program: ballonguppstigningen.

Sittande å hästen tog han som van­ligt plats på ballongens platform. Hä­sten syntes dock något orolig och det lyckades ej för ryttaren att få honom att placera båda bakhofvarne mot den ribba å platformen, hvilken tjenade som stöd. Den venstra hofven höll hästen mot ribban, men den högra hade han placerat något framom densamma.

En för publiken osynlig säkerhetslina af wirerope, fastgjord uppe i ballongens tak, fastades vid sadeln. Uppstigningen började så, sakta och lugnt som vanligt.

Framtill var ballongplatformen dess­utom försedd med en smalare lina, i hvil­ken Corradinis unge son François höll för att hindra plattformen att taga öfverbalans bakåt.

Signor Corradini lär i cirka 18 års tid ha företagit dylika uppstigningar med samme häst utan att någon olycka in­träffat. De senaste aftnarne har emel­lertid hästen visat sig orolig till följd af att det fyrverkeri som afbrändes, då bal­longen nått kupolens tak, var starkare och mera illaluktande än vanligt. Dess­utom hade raketerna varit försedda med smällare och en dylik hade för ett par dagar sedan träffat hästens nos, så att redan då en olycka var nära att inträffa. Den gången lyckades det emellertid ryttaren att lugna sin häst.

Uppe vid cirkuskupolens tak.

Sedan ballongen stannat där högt oppe under cirkuskupolens tak, strök signor Corradini som vanligt eld på en tänd­sticka och tände på den stubintråd som ledde ned till det kring platformens kan­ter placerade fyrverkeriet.

Så snart detta började brinna, märk­tes tydligt att fyrverkeripjeserna voro be­tydligt starkare än vanligt. Till och med nere på åskådareplatserna kunde man känna en intensiv svafvellukt.

Ryttare och häst voro inhöljda i ett form­ligt eldregn, och en början till oro upp­stod hos dem som sett en eller annan af signor Corradinis föregående uppstig­ningar.

Så ser man plötsligt platformen börja svänga helt sakta bakut. Hästen gör nemligen ett försök att resa sig på bakbenen. Såväl han som ryttaren hade förmodligen bländats och bedöfvats af det allt för starka fyrverkeriet.

Man ser hästens bakdel sakta glida ut öfver platformens kant. Ett par långa ögonblick blir han hängande i säkerhets­linan. Han gör några fåfänga försök med hofvarne att hålla sig fast. Li­nan brister högt uppe. Häst och ryttare störta baklänges ned i djupet.

Under nedstörtandet

ser man ännu direktören sitta qvar i sa­deln, fasthållande i tyglarne. Han såg in i sista ögonblicket lika lugn ut som alltid. Han tycktes sjelf ej kunna fatta att en olycka inträffat.

Först tätt nere vid marken tycks han börja tänka på att rädda sig sjelf. Han söker frigöra sig från hästen. Men det är för sent.

I nästa sekund stöter hästens bakdel emot marken. Djuret skälfver till, dess ryggrad har brutits af. Det faller bak­länges öfver ryttaren som får nedre de­len af kroppen under detsamma.

Signor Corradini ger till ett par genomträngande skrin under det hästen rullar först på ena, sedan på andra si­dan.

Så förstummas han skri. Häst och ryttare ligga orörliga på arenan, rytta­ren med ena benet under djurets kropp.

Efter olyckshändelsen.

Det hela hade gått så hastigt och nä­stan ljudlöst, att man till en början knap­past kunde tro att en så fruktansvärd olycka inträffat.

Fyra af de närmast stående cirkusartisterna störtade fram, frigjorde den föro­lyckade från hästen och buro ut honom. Han hördes svagt qvida och jemra sig, men var fortfarande sanslös.

Slagen af fasa hade hela publiken rest sig upp. Hvart man såg — endast likbleka ansikten. Ett par damer lågo afsvimmade. Andra brusto i hysterisk gråt.

Folk tycktes till en början ej veta hvad de skulle taga sig till. Alla ville dock gifvetvis söka få reda på, hur det stod till med den förolyckade direktören.

Publiken strömmade in på arenan och fram mot ingången till stallarne. Då kommer Tanti utrusande. Han är full­komligt beherrskad och redan detta ver­kar lugnande på folket.

Han drifver folkhoparne framför sig och ropar:

— Det är förbi med cirkus! Det är förbi med cirkus!

Han menar naturligtvis att föreställ­ningen är slut, och förstår ej sjelf dubbel­meningen i sina ord.

Poliskonstaplarna skynda äfven till och cirkuslokalen utrymmes så småningom.

Inne i klädlogen.

En läkare som befann sig bland pu­bliken hade genast skyndat till för att bringa den olycklige en första hjelp.

Han fann direktören liggande på golfvet i klädlogen. Man hade slitit upp kläderna på honom och gifvit honom eter.

Hans anhöriga och cirkuspersonalen sprungo omkring som vansinniga. De gräto och sökte återkalla den olycklige till medvetande. Läkaren fick tysta på dem.

Äfven ett par andra läkare kommo till. Intet kunde göras. De anbefallde att den skadade skulle foras till sjukhuset.

En provisorisk bår anskaffades. Man svepte in hr Corradini i filtar.

Bärarne lyfte upp båren och bar den med linor öfver ryggarne. Med fru Corradini, läkarne, några af cirkusartisterna och ett stort antal deltagande i följe satte sig sa tåget i rörelse for att till fots begifra sig till Sahlgrenska sjukhuset.

Några välvilliga personer anskaffade en droska. Men läkarne förklarade att det var bättre att forsla honom till fots.

Ett verkligt sorgetåg

var det som fot för fot skred fram längs de mörka gatorna. Alla voro häftigt upprörda. Ej ett enda öga var torrt.

Fru Corradini gick sjelf vid sidan af båren och manade på bärarne. Då de stannade för att skifta om ropade hon förtviflad sitt: “Avanti! Avantil^”

Man gick längs Kungsportsavenyen öfver Kungsportsbron och Vallgatan till Sahlgrenska sjukhuset, dit man på förhand telefonerat för att allt skulle vara klart så snart den skadade anlände.

Signor Corradini jemrade sig nästan hela tiden utan att dock vara vid sans. Då han uppe på sjukhuset placerats å ett operationsbord, uppgaf han höga rop af smärta.

Läkarne stodo maktlösa. De klädde af honom, men intet medel kunde rädda hans lif.

Efter omkring tre qvarts timmas tid utandades han sin sista suck utan att hafva återkommit till sans.

Personalier.

Signor Corradini var född 1856 i Ve­rona i Italien och var alltså vid sitt frånfälle 43 år gammal.

Han efterlemnar maka och tre barn, döttrarne Amanda och Helène samt so­nen François.

Första gången han besökte Sverige var 1874, då han åtföljde cirkus An­toni och uppträdde å cirkus vid Djur­gården. Som alla cirkusartister har han fört ett mycket skiftande lif. Två gån­ger har han varit halfmillionär och två gånger har han förlorat hela sin förmö­genhet.

I hela Europa har han åtnjutit rykte för att vara samtidens skickligaste hästdressör. Han hade i dagarne underteck­nat kontrakt om uppträdande i Köpen­hamn och London, lydande å respektive 4,000 kr. i månaden och 75 pund ster­ling i veckan.

Till sin personlighet var han den fulländade gentlemannen, alltid älskvärd och förekommande.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 29 april 1898)

Dagens dramatiska berättelse från Lorensberg blev 1912 en film ”Dödsritten under cirkuskupolen”, Svensk Filmdatabas beskriver handlingen i filmen enligt följande:

”Den unge, charmante kavallerilöjtnanten greve Hans von Harden blir bekant med Cirkus Bernardis skolryttarinna Rose Mailand. De förälskar sig i varandra och tillsammans uppsöker de greve Hans’ far för att få hans samtycke till att gifta sig.
Men fadern vägrar hårdnackat, och när han till sist inte vill ge med sig, bryter Hans med honom och tar avsked som officer för att gifta sig med Rose.
Samtidigt tar han engagemang vid Cirkus Bernardi som skolryttare. De unga tu är mycket lyckliga.
Men snart kommer svartsjuka och yrkesavund med i spelet. Den nye skolryttaren har stora publika framgångar och blir föremål för stormande bifall och blomsterhyllningar. Samtidigt börjar han intressera sig för en annan kvinna. Ur svartsjukan och avunden föds hatet hos Rose.
Cirkusens nya sensationsnummer är ”Coraldinis dödsnummer”, där greve Hans med sin häst gör ett djärvt språng från en plattform högt uppe under cirkuskupolen.
Samma kväll som detta nummer skall presenteras för första gången, kan Rose inte längre behärska sin svartsjuka. Utom sig av raseri ger hon hans häst en injektion, som gör den så nervös och orolig att det livsfarliga språnget uppe från kupolen misslyckas och häst och ryttare störtar till marken. I sista minuten har hon ångrat sig, men det var för sent. Utom sig av förtvivlan och sorg kastar sig Rose över den döde Hans.
För utlandet, bl a USA, inspelades även ett ”lyckligt” slut. Det inleddes av en text som lydde: ”Men mirakulöst nog — han lever!”

Bilden i sidhuvudet är hämtad från: http://images.printsplace.co.uk/Content/Images/Products/7471/5095/Corradini_s_Descent_on_Horseback_1.jpg