“Om dessa här “trawlfiskare“ länge få husera efter behag i Kattegat och Nordsjön“, sade härom dagen en af dessa härdade skärgårdsbor som taga sin näring ur hafvet, “så bli vi snart utan mat. Redan nu märkes huru fisken på sådana ställen som förut ansågos vara mycket fiskrika totalt har försvunnit. Det där hänsyns­lösa trawlfisket måste stäfjas, om ej den svenska skärgårdsbefolkningen skall för­lora sitt förnämsta lefvebröd. Det ginge väl an om de sparade småfisken! Men när deras förfärliga håf halas in och tömfnes ut på däck med stor fisk och småfisk, plockas de större fiskarne undan för att nedsaltas. Småfisken får ligga qvar på däck och do och kastas sedan öfver bord. Därför får man alltid se hafvet alldeles täckt af småkolja, torsk, hvitling, m. m., när trawlfiskaren fort­sätter sin färd.“

Fiskarens ord torde vara ett uttryck för flertalet af vår skärgårdsbefolknings tankar i denna fråga och borde vara en sporre för de myndigheter hvilka hafva denna saks ordnande om hand. Dock tjenar det föga till att “stänga stalldör­ren till, sedan hästen redan sprungit ut!“ (Ur: Göteborgs Aftonblad 1 augusti 1898)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Trålaren ”Albartros” förolyckande d. 4 Jan. 1913.