1800-talets Göteborg

Bör Lundby socken införlifvas med Göteborg?

”Återigen föreligger ett af dessa stora drätselkammarförslag som kommer de skattdragande att darra.

Visserligen har staden Göteborg ej råd att bestå sig med ordentliga gator utan måste delvis nöja sig med lands­vägar. Och visserligen har staden ej råd att ega de för platsen nödvändiga spårvägar, men sådant hindrar ej att vårt vällofliga kommunala finansdeparte­ment litet emellan uppvaktar stadens fullmäktige med riktiga jetteplaner till förkofrande af stadens utgiftsbudget.

Vanligtvis gå de igenom, sedan någon situation inträdt som anses göra bifallet absolut nödvändigt, t. ex. en stor tomtegendoms öfvertagande af en välvillig mellanhand. Så med varfvet Kusten, så med Lerjeholm. Fastän — Gamla Varf­vet, det gick inte.

Utan tvifvel är det emellertid en om­fattande framtidsvy, som är förbunden med det nu framskjutna förslaget att ut­vidga stadens område med — en hel kyrksocken.

Visserligen är det en af Sveriges min­dre socknar det är fråga om, nemligen Lundby socken på Hisingen. Men Gö­teborgs juridiska, kyrkliga och admini­strativa förvaltningsområde skulle ändå i ett slag blifva vida mer än fördubbladt. Ett helt litet landskap ända ut till hafvet skall stadskommunen Göteborg en­ligt detta förslag komma att omfatta. En så stolt tanke har aldrig blifvit född ens i hufvudstaden, men så skola ju ock göteborgarne i allt vara numro ett.

Ur den jemförelsevis blygsamma och lätt fattbara tanken att åstadkomma en förbindelse mellan stadens områden på ömse sidor om elfven föddes den stora planen att uppsluka hela Lundby. Gö­teborg tillsatte en “beredning“ för att gifva förslag i denna kommunikations­fråga, och Lundbyborna tillsatte också en för lösande af samma fråga till öm­sesidig belåtenhet. Stads- och landsherrarne kommo öfver ens, att saken ej läte sig utföras med mindre än att de båda kommunerna ingingo des intimaste förening.

Och icke var det väl så underligt, om stads- och landsherrarne här kunde hafva gemensamma intressen, som på ett vackert sätt försonade den eljest öfverklagade antogonismen mellan stad och land. Att på det rika Göteborgs bekostnad ernå tidsenliga stadsbeqvämligheter var för landskommunen Lundby den obestridligaste af alla förmoner, och å andra sidan kunde de många Göteborgskapitalister, hvilkas firmor och bolag bedrifva affärsverksamhet på andra sidan Hisingsbron, befrias från särskilda ansträngningar till traktens allt nödvändigare civilisering. Göteborgs stad kunde betala alltsammans, hvilket pro rata på den kommunala debetsedeln kostar mycket mindre än om man -skall göra det sjelf.

Nödvändigheten af tidsenlig kommunikation bestrides nog af ingen, men att hela socknens införlifning med staden häraf måste blifva en följd, det bör be­visas bättre än hvad hittills skett. Ty den konseqvensen är allt en smula underlig. I detta afseende må erinras att de stora och regelbundna gatu- och huskomplexen vid Gårda och Södra vägen ännu ej blifvit administrativt införlifvade med staden, ehuru de stå till Göteborg i ett mycket närmare grannskaps- och I släktförhållande än socknen Lundby.

Säkert är att företaget måste blifva en för Göteborg mycket dyr affär, som kräfver stora uppoffringar af stadens skattdragande utan nämnvärd valuta under öfverskådlig tid. Jemförelsen med Majorna är något haltande, ty Majorna voro redan ett ganska ordnadt och regelbundet köpingssamhälle då det med staden förenades. Dess dåvarande gatureglering finns till största delen qvar ännu i dag. Majborna hade undangjort en hel del saker sedan långliga tider. På Hisingen måste allt göras af nytt, och Göteborg får så godt som ensamt bekosta allt detta nydaningsarbete.

Här om någonsin gäller det för Göteborgs stadsfullmäktige att se sig före. Se vi på de kostnader som redan från början anses såsom oundvikliga och som utan tvifvel representera endast ett minimum, hvilket snarligen måste komma att betydligt öfverskridas, så finner man I att den årliga utgiftestaten för rättskipning, polis, brandväsen, folkskola, fattigvård, helsovård och renhållning för den samfälda kommunen kommer att ökas med 87,600 kr. Man finner vidare att de oundvikliga och, äfven de, säkerligen för lågt tilltagna utgifter, som genast måste 1 i sin helhet erläggas, belöpa sig till 132,000 kr. för endast de tre posterna brandväsen, gasledning och mer.

Men här är nu ingenting nämndt om sådana nödvändiga saker som gators an­läggning och vidmakthållande, om gasförbrukning och sjukvård, om vattenledning m. m., och ej heller om det eller de nya folkskolepalats på något 200-tusental kr., som nu för tiden höra med till en värdig Göteborgsutstyrsel.

Hade en fullständig och noggrann stat öfver oundgängliga minimiutgifter, årliga och sammanlagda, blifvit uppvisad, så skulle den säkert hafva uppgått till så ansenliga belopp, att Göteborgs innevå­nare häpnat.

Viktigt och ytterst betecknande är att ingen enda af de stadens styrelser, hvil­kas yttrande i frågan infordrats, tillstyrkt förslaget. Antingen har man ej gjort något uttalande alls, eller ock har man yttrat sig i passiva ordalag, såsom att man “ej vill af styrka“ eller att man vill “hvarken till- eller afstyrka“ eller att man “ej vill närmare uttala sig“, på sin höjd att man ansett vederbörande verk kunna “utan förlust“ leverera hvad som behöfves o. s. v.

Härtill komma de reservationer som afgifvits inom den förenade komitén och äfven inom Drätselkammaren. De tala ett tydligt språk.

Statskamreraren hr Andréen, hvars sakkunnighet i allt som rör stadens ekonomiska förvaltning är känd för att vara rent fenomenal, afstyrker förslaget helt och hållet, då ”det icke föreligger något talande, än mindre något tvingande skäl för staden att med sig införlifva Lundby socken“, och då införlifningen skulle för staden medföra betydande utgifter, “hvilka icke i nämnvärd mon motiveras af den kommunalskatt, som kan inflyta från socknen.“ Afstyrker gör också rådman Lindbäck, emedan han anser att införlif­ningen “icke bereder staden några förde­lar, medan den åter botar att medföra oberäkneliga kostnader och föra staden in i ekonomiska äfventyrligheter“. Vilkorlig reservation har. dessutom inom bered­ningen afgifvits af rådman och landskamrer Billmanson.

Fyra af stadens nio beredningsledamöter hafva alltså reserverat sig mot den stora införlifningsplanen. Då härtill kom­mer att en femte ledamot, hr Elliot, i sin egenskap af polismästare och å embetets vägnar ansett sig “icke böra när­mare uttala sig i frågan“, så har i sjelfva verket flertalet af stadens komiterade ut­talat sig antingen afvisande eller likgil­tigt.

Inom vår tomtspekulerande drätselkammare åter har blott en röst höjt sig emot det stora företaget. Det torde förtjena anmärkas att borgmästaren Svanberg, drätselkammarens ordinarie ordfö­rande, är bortrest, och att man af föregåenden kan hafva någon anledning för­moda, att han för sin del skulle varit emot förslaget.

Reservanten hr Liljeqvist anför att kommunalskatten i Göteborg genom den föreslagna omröstningen måste komma att afsevärdt höjas och stadens skuld för upplåning att betydligt stiga, men att däremot de fördelar, hvilka föreningen förmenas medföras för Göteborgs stad, äro af tvifvelaktig beskaffenhet, hvadan han anser att drätselkammaren bort afstyrka don föreslagna föreningen.

I belysningen af dessa reservationer blir drätselkammarens motivering onek­ligen betydligt reducerad i anseende till beviskraften. Att Lundby kommun, så­som drätselkammaren säger, med nöd­vändighet måste komma att förvandlas till ett stadssamhälle, får väl knappast tagas efter bokstafven. Ty nog är det sant, att man bygger städerna på lan­det, men sällan har man väl hört talas om att hela socknar helt hastigt förvandlats till städer. Bättre låter det väl då tänka sig, att strandpartiet när­mast Göteborg såsom stad bröte sig ut ur socknen, såvidt icke något slags öfvergångstillvaro såsom köping eller ”municipalsamhälle“ vore en naturlig utveck­lingsgång, såsom t. ex. Motala intill senaste tider nöjt sig med att vara kö­ping, och liksom blomstrande stations­samhällen uppflyttas till denna rang, heder och värdighet.

Såsom stöd för sitt yrkande uppställer Drätselkammaren egentligen blott en sak, nämligen sin “bestämda öfverlygelse“. Såsom något verkligt stöd lärer nemligen knappast kunna åberopas den af drät­selkammaren i detta syfte andragna om­ständigheten, att ingen enda af resp. styrelser afstyrkt bifall till förslaget. Det torde betyda vida mera, att ingen enda velat lemna sitt tillstyrkande i en så viktig sak.

I öfrigt.tager det sig rätt egendomligt ut, att drätselkammaren funnit bered­ningens utlåtande så förträffligt och afgörande, att kammaren “haft föga annat öfrigt att göra än att i allo biträda“, då likväl beredningens utlåtande från Göteborgssynpunkt är så föga bestämdt, att egentligen fem af de nio Göteborgsledamöterna äro att räkna som reservanter. Detta borde, synes det, afgjordt bafva manat drätselkammaren att göra något annat och mera än ”i allo biträda“.

Denna fråga är tydligen af natur att på det lifligaste intressera Göteborgs skattdragande invånare. Dessa göra utan tvifvel klokt i att söka skaffa sig en be­stämd uppfattning i en så stor och ödes­diger angelägenhet, innan den förekom­mer hos hrr Stadsfullmäktige, hvilka ock böra i tid noga pröfva den från alla si­dor.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 23 februari 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: ”Bräcke och Pölseboägor”, från min ateljé på Färjenäs 1906. Pennteckning. Filip Wahlström.