1800-talets Göteborg

Första Maj-demonstrationen

”Den sedvanliga första maj-demonstrationen egde rum i går och gick af stapeln under öfliga former.

Vid hail tre-tiden började folkmassorna
samlas å Järntorget, där en utkommenderad, stark polisstyrka upprätthöll den
bästa ordning. När klockan slog tre
hade demonstranterna hunnit fylka sig
under sina respektive fanor och standar
och tåget satte sig i rörelse med Heden
som mål.

Tåget, som leddes af åtta musikcorpser
instuckna på lämpliga platser, och som
ståtade med ej mindre än 33 fanor, passerade utefter Allen, Haga Kyrkogata
Vasagatan, Kungsportsavenyen, Kristine
lundsgatan och Södra vägen, lifligt upp
märksammadt af nyfikna skaror.

Enligt upppgift skulle demonstranternas antal i år uppgått till 5,600, mer
säkert är att åtminstone då tåget satte
sig i rörelse från Järntorget deltogo där;
på sin höjd 4,000.

7,000 demonstrationsmärken lära emellertid hafva sålts.

Efter uppmarschen på Heden delade
sig tåget i två hälfter, som med fanor
och klingande spel placerade sig kring
de blodröda talarestolarne.

Vårvindar friska lekte och hviskade
härute ganska kännbart, och uppslagna
rockkragar hörde ej till ovanligheten.
Men så var entusiasmen i stället så mycket varmare.

Vid den ena talarestolen uppspelades, sedan man hunnit komma i ordning,
marseljäsen, och faktor Gustaf Persson
höll ett kort anförande de närvarande välkomna. Talarstolen bestegs därefter af redaktören och skomakaren A. C. Lindblad, som tolkade dagens betydelse.

Hr Linblads anförande var jemförelsevis ganska hofsamt, och så värst många
kraftställen förekommo ej. Den gamla
visan om allmän rösträtt och åtta tim-
mars arbetsdag repeterades förstås, och
riksdagens flottanslag af öfver 13 millioner, “som kastats i sjön, samt den
brännande frågan om föreningsrätten
fingo naturligtvis ock sitt vederbörliga
omnämnande.

För öfrigt var talarens anförande endast en uttänjning af den resolution
som nedan omnämnes.

Tal. afbröts vid flera tillfällen af bifallsrop och slutade med att utbringa ett fyrfaldigt lefve för organisationen, hvilket helsades med dånande hurrarop.

Musiken spelade ofvanpå marseljäsen.

Från den andra talarestolen förkunnade hr Anton Andersson sitt evangelium för de lyssnande skarorna.

För inskränkning af arbetstiden, för
medborgerliga rättigheter åt alla samt
för föreningsstriden demonstrera vi i dag,
slutade tal. sitt entusiastiska anförande.
För dessa tre punkter måste hvarje arbetare hvar på sitt håll söka vinna terräng. Om så ej sker, om solidariteten mellan arbetarne ej är bindande stark, kommer splittringens ande emellan, förhållandena bli sådana man nog helst icke önskade att de skulle bli: anarkismens, revolutionens tid bröte in, den tid då man, som fordom tyvärr händt, förbannade såväl Gud och fosterland som annat som man håller heligt.

Därom äro vi eniga, samlas vi som en
man bakom dessa tecken, så skola vi

ock segra under desamma. “Under socialdemokratiens hägn sträfva vi så fram
på utvecklingens breda, säkra stråt,
den som sviker dessa tecken han föråder sin egen klass!

Den resolution som upplästes och antogs vid begge talarestolarne var af följande lydelse:

Samlade 1 maj till demonstration understryka Göteborgs arbetare åter sin anslutning till vårt stora internationella samlande kraf, förutsättningen för och hjelpmedlet till en fortgående höjning af arbetarklassen fysiskt, intellektuelt och socialt: lagstadgad åtta timmars arbetsdag.

Hos oss saknas dock ännu sjelfva grundvilkoret för en upplyst och folklig samhällsutveckling: den allmänna rösträtten. Sveriges arbetare stängas af ett orättfärdigt penningstreck ute från inflytande på lagstiftning och beskattning, de ha intet ord med i gestaltningen af sitt eget samhälles öden.Och i blind hallstarrighet framhärda de kapitalbesittande och “bofasta” klasserna i att
afvisa alla framställningar om fåtalsväldets
afskrifning. “Inga nya förhållanden ha inträdt, svarade statsministern med kallt förakt 370,000 rösträttspetitionärer, och i dessa
dagar skall riksdagen instämma med sitt
konstitutionsutskott att ”‘makten bör ligga
där den ligger“.

Gent emot öfverklassens vägran att god-
villigt släppa arbetarne fram gifva vi demonstranter härmed det högtidliga löftet,
att med den yttersta energi fullfölja den
svenska arbetareklassens enhetliga och fasta
organisation till den allmänna rösträttens
eröfring.

Men all organisations grundval är den fria
föreningsrätten. När i dessa dagar våra bröder i Norrland och Halland värna denna sin
frihet mot hänsynslösa kapitalisters ukaser,
är denna deras strid en hela arbetarklassens gemensamma och kulturella försvars-
kamp mot att tryckas ned i hopplös träldom
under penningväldet. Dagens demonstration
gäller därför också den dyrbara rätt, hvarom all klasskamp i denna stund samlar sig
i vårt land. Vi kräfva och vi skola göra
allt for att värna åt Sveriges arbetare den
fria föreningsrätten.

Sedan därefter musiken spelat ett par
nummer och hr Carl Nilsson vid andra
talarestolen höjt ett lefve för den internationella arbetarerörelsen samt “Arbetets söner“ afsjungits, var demonstrationen afslutad och massorna åtskildes i lugn
och ro.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 2 maj 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Första majdemonstration på Heden, Göteborg 1903. Foto: J. Walthén, nr 73.