Idag skall en berättelse av göteborgsforskaren Stig Dymlig återges. Han skrev för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 22 februari 1958 om stadsdelen Stampens skiftande öden under flera århundradens tid.

”Under seklernas gång har knappast något romantiskt skimmer spunnits kring Stampen. Majorna och Masthugget hade sjöfolk och fartyg som förde fläktar från främmande länder och skvallrade om äventyr långt borta. Stampen har mera varit den grå vardagens stadsdel med sina industrier och sin ganska fåtaliga befolkning. Dessutom påminde Stampen med sitt fattighus och sina begravningsplatser människorna om fattigdom, ålderdom och död.

För 1950-talets göteborgare är Stampen främst bilhandelns och bilverkstädernas stadsdel. Även för i världen långt innan bilen började rulla på Göteborgs gator satte kommunikationerna en viss prägel på Stampen. 1600- och 1700-talets resenärer, som från västgötaslätten nalkades staden, färdades i vagn eller till häst genom Stampen och i mitten av 1800-talet såg resenärer Stampens baksida från kupéfönstret när tåget efter Gullbergsvassen skakade in i båge mot resans mål. Längs Fattighusån och dess pråmar drog spårvagnshästarna ett trettiotal år senare redbergsborna hem efter arbetet eller lunkade trötta med sina vagnar hem till stallet vid Dämmet efter dagens slit. När spårvagnshästen 1902 gjort sitt fick efterföljaren, den elektriska spårvagnen, sina stallar och verkstäder ute på Stampen. Därtill kommer att skjutsinrättningen som förra seklet höll borgare och främlingar med skjutsar och åkare hade sina stallar här ute.

På 1600-talet var Stampen eller som det då hette trakten utom Drottningporten ganska trist att färdas igenom. I Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodiarna skvallrar en vy över Göteborg från öster om detta. Inga träd eller byggnader gav landskapet charm och omväxling. Marken var sank och brukades till betesmark för göteborgarnas husdjur. Kanske hade bilden varit en annan om inte dåtida statlig regleringslusta satt stopp för planerna på en förstad här. Hade denna blivit verklighet så kanske det central Göteborg i dag sett lite annorlunda ut och brett ut sig mot Levgrens äng och Heden. Nu togs marken utom Drottningporten i stället i anspråk för tobaksplantager och uppodlingar. Så småningom kom dock bebyggelsen. Den begynte i början. Av 1700-talet med burggreven Hans von Gerdes klädstamp där landsvägen vid Mölndalsån krökte mot Gullbergsbron. Något årtionde senare byggde stadsbyggmästaren Feigel en oljestamp här ute. Det är väl dessa två stampar och då framför allt den förstnämnda som gett stadsdelen dess namn. Sedan industrin slagit rot kom snart bostadsbebyggelsen. Det var äldre göteborgare som slog sig ner här ute, anställda vid fabrikerna, hantverkare som tog sitt vattenbehov från Fattighusån, och det var en och annan trädgårdsmästare som inte kunde driva sitt yrke i den allt mer trångbodda staden inom vallarna. Den sanka marken torrlades och här växte upp inte föraktliga trädgårdsanläggningar. När så träd planterades efter Fattighusån på borgmästare Daniel Petterssons initiativ 1770 fick Stampen en prägel som den behöll långt in på 1800-talet. Husen låg utefter stora landsvägen, Fattighusvägen eller Stampgatan som den nu heter, med trädgårdar och ekonomibyggnader in mot Gullbergsvassen. Men mellan dem och vassen bredde Åkareheden ut sig med sina betesmarker och prydd med tre väderkvarnar svängande för vinden.

Varken den von Gerdeska eller Feigelska stampen blev långlivade. Men andra industrier drogs till Stampen och främst de som hade behov av friskt vatten för sin drift. På det ställe där Feigelska oljestampen legat byggde bröderna Johan Hinrich och Friedrich Damm på 1770-talet en segelduksfarbrik med stamp för hampa. De förbipasserande kunde få se mängder av segelduk ligga ute för blekning. Produktionen var betydande, den inte bara tillfredsställde hemmamarknaden utan de Dammska segeldukarna gick också på export till både Irland, Frankrike och Italien.

Stampgatan har framförallt varit bryggarnas gata. En av de första av dem som slog sig ner här var Göran Bremberg vars bryggeri sedemera övergick i J.A. Pripps ägo. Det var det dåliga vattnet i stadens kanaler och vid Lilla Bommen som drev dem till Stampen och Fattighusån. I mitten av 1800-talet låg ett tag inte mindre än fem bryggerier utefter Stampgatan. Närmas staden och som granne till arbets- och försörjningsinrättningen vid Drottningtorget låg det Börjessonska bryggeriet och sedan följde ”Prippens”, Anders Hanssons, Rasch & Co, sedemera Göteborgs Bryggerier, och strax bortom kröken vid fattighuset låg Nordlund & Holmgrens bryggeri. Nu har vi bara Pripps kvar vid Stampgatan och där använder man inte längre Fattighusåns vatten till sitt öl.

Brännvinets stad blev arbetets

Ölets värste konkurrent förr i tiden, brännvinet, tillverkades också på Stampen – i kronobränneriet. Där brände arrendatorn av brännvinsrättigheterna, handlaren Niclas Björnberg allt det brännvin med vilket han på 1790-talet dränkte Västsverige och drog på sig folkets illvilja för hårda affärsmetoder och anklagelser för att driva upp spannmålspriserna.

Färgaregatan och Garverigatan är gatunamn som minner om hantverkare som haft sina verkstäder här ute, därför att de här hade riklig vattentillgång.

På 1850-talet fick Stampen den mekaniska industrin ett av sina första fästen i Göteborg. Det var Davy Robertson Mek. Verkstad som här tillverkade snuskvarnar, tröskverk och ångmaskiner innan man via elektriska anläggningar började tillverka sina kolvringar.

Stampen blev så en arbetsstadsdel med bryggeripersonal och bränneribetjäning, segelduksvävare och metallarbetare samt hantverkare av olika slag. Många av dem slog sig ner här antingen hos företagen, som ju enligt gammal sedvänja skulle ge sina anställda bostad, eller också byggde de sig ett eget litet hus.

För att ge en glimt från arbetslivet på Stampen i 1800-talets början kan några uppgifter från den Dammmska segelduksfabriken relateras. Arbetarantalet var några år på 1700-talet över 250 men sjönk sedan betydligt. Vid vävstolarna stod även flickor i åldern 8-17 år. Arbetet skedde på ackord och fabriksloklaerna var tillgängliga för de anställda från fyra på morgonen till nio på kvällen. Vid ett tillfälle klagar arbetarna över att hr Damm under dagen låste ytterdörrarna så att de inte kunde komma ut. En annan gång skriver de till hallrätten att ”utan vidare ordnade av oss känner herr Damm nog sanna förhållandet med sina arbetare och dess dåliga förhållande mot dem att från en fattig slitare göra avdrag, utan minsta anledning, av dess nog förut varande lilla förtjänst – troligen för att därmed köpa arga hundar istället för att behålla redliga arbetare”.

Skarprättarhugg klöv ett ljus

Stampen har också varit de sociala inrättningarnas stadsdel. Redan 1725 övertog staden von Gerdeska klädesstampen och inrättade där ett fattighus för stadens borgare och deras tjänstehjon. I mitten av århundradet började, tack vare att givmilda människor sköt tillkapital, stadens barnhus sin verksamhet i ett litet rött trähus för att 100 år senare kunna flytta in i det av Edelsvärd ritade stenhus som numera inrymmer Prippska bryggeriets laboratorier. Vid Stampgatan låg också Willinska fattigfriskolan.

Till de sociala inrättningarna får också räknas spinnhuset – det nuvarande Gullbergsbrohemmet – som byggdes redan 1745 och dit staden sände kvinnliga fångar och lösdrivare för att de genom arbete skulle omvändas till ett bättre liv samtidigt som den göteborgska textilindustrin fick ett önskvärt tillskott – trodde man. Resultatet blev dåligt och spinnhuset blev istället ett tillhåll för allt slags slödder och arbetsprestationen nästan ingen. Först 1908 flyttades fångarna därifrån men då hade gala spinnhuset förvandlats till ett kvinnofängelse drivet efter helt andra principer. Den sociala funktionen fortsatte genom att barnavårdsnämnden tog hand om spinnhuset och gjorde det till barnhem.

En annan av Stampens mörka sidor var att nattmannen och skarprättaren allt sedan början av 1800-talet haft sin bostad ute på Åkareheden. Det var människor som vanligt folk inte gärna ville ha att göra med. Den mest bekante av skarprättarna här var den starke Beckius om vilken det berättas att han var så skicklig med sin bila, att han i ett hugg kunde klyva ett ljus på längden, så veken blottades.

I början av 1800-talet hade Göteborg inte längre plats för sina döda inom vallarna och man såg sig om efter en ny begravningsplats. Valet föll på ängen öster om fattighuset i anslutning till fattighusets egen begravningsplats. Med tegel och kalksten från Kinnekulle byggdes efter C.W. Carlbergs ritningar den långa kyrkogårdsmuren utefter Stampgatan vars ena portal har inskriptionen ”Tänk på döden”. Inte långt därifrån uppe vid Svingeln, begravde judarna sina döda och där intill låg artilleriets begravningsplats som senare användes för fångar. Om man betänker att stampenborna när de blickade ut över Fattighusån på Tegelbruksängen – nuvarande Levgrens äng – även såg garnisonens begravningsplats, så förstår man att de hade många tillfällen att tänka på döden.

Allt var emellertid inte bara arbete och slit på Stampen. Där fanns också glädje. Som ofta längs utfartsvägar från städer växte värdshusen upp längs Stampgatan. I början av 1800-talet kom Franska värdshuset, där fanns Schlemingers värdshus, och en och annan äldre göteborgare minns kanske det glada 31-an med sin trädgård och kägelbanor, platsen för mången bröllopsmiddag och andra glada festligheter.

Det är Stampen före 1900-talet som här har berättats om. En stadsdel som egentligen bara hade en gata – den gamla landsvägen som ledde ut mot Västgötaslätten. När Göteborg i slutet av 1800-talet kraftigt expanderade behövdes utrymme för nybebyggelse. Stampen stadsplanerades och på 1880-talet utlades Odinsgatan. Nybebyggelsen började mot sekelskiftet växa upp på Stampen. Samtidigt med denna expansion började Stampens äldre trähus att förslummas och var snart mogna för rivning. De nya femvåningsbostadshusen slog sönder den gamla idyllen. Det är bara längs Stampgatan utefter Fattighusån som den gamla tiden ännu i någon mån lever kvar och där de gamla byggnaderna fått nya uppgifter. Men den gamla landsvägens största trafikant är nu spårvägens moderna mustanger medan den övriga trafiken sökt sig till de bredare och genare Odins- och Friggagatorna.

Ungdomen drivs av sitt motorintresse till bilfirmornas fönster utmed Odinsgatan för att se på drömåket och med det i tankarna fara längs vägarna ut i världen. Kanske kommer de en gång i framtiden att ge det romantiska skimmer åt Stampen som denna stadsdel hittills saknat. Yrke och äventyr söks inte längre i samma omfattning till sjös. Det skall vara en bil eller knarr nuförtiden.

Stig Dymling” (Ur: GHT 22 februari 1958)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur GHT 22 februari 1958: Om stadsingenjör C.W. Carlberg fått ett förslag på en allé ute på Stampen antagen för att därmed skapa en bättre utfartsväg österut så hade kanske stadsdelen fått ett annat utseende och stadens centrum dragits mer åt öster. Kanske hade då inte Drottningtorget fått sin nuvarande utformning med det stora posthuset som en propp mot öster. Här syns den pampiga fyrradiga allé enligt hans förslag med eleganta portar i båda ändra av allén. Skiss efter Carlbergs ritningar av Bertil Lundgren.