1800-talets Göteborg

John Ericssonsstodens aftäckning

”John Ericssonsstodens aftäckning egde rum i går e. m.

Under dagens lopp flaggades det på allmänna och enskilda byggnader. Redan långt före det för aftäckningen bestämda i klockslaget hade stora folkmassor samlat sig. Särskild plats hade reserverats fram­för stoden för inbjudna myndigheter och korporationer m. fl. Bland de närva­rande märktes landshöfding Lagerbring, biskop Rodhe, hr Olof Wijk, Förenta staternas konsul mr Berg, stadsfullmäktige, riksdagsmän, m. fl.

Framför stoden stodo stadens mekaniska verkstäders arbetare samt maskinistlogens medlemmar och bakom stodo Högskolans studenter och Chalmerska institutets elever. Sedan Första Götas musikcorpt spelat Wennerbergs hymn ”O Gud som styrer folkens öden framträdde prof. Aug. Wijkander och framsade med blottadt hufvud följande tal:

Därefter framträdde stadsfullmäktiges ordförande professor Aug. Wijkander på granithällen och yttrade ungefär följande:

Mina herrar!

Ett årtionde är gånget, sedan den man, hvars bild vi stå i begrepp att aftäcka, lemnade det jordiska. Historiens ljus har sedan dess i rikt mått lyst öfver den bort gångnes lifsgärning och låtit mannens betydelse för samtid och eftervärld än klarare framstå. Hvad var naturligare än att vårt land, som med stolthet erinrar sig, att John Ericsson var svensk och ända in i sista stund kände sig såsom svensk, velat se hans manliga drag aftecknade i brons ehuru det väl jänner, att det varaktigaste och mest lefvande minnesmärket af den store mannen är rest i hela folkets medvetande och i häfdernas blad. Och ingen må undra öfver att vi göteborgare med glädje sett, att John Ericssons stod rests här i vår stad och sålunda blifvit för oss alla gamla och noga en ständig erinran om hvad redbart arbete och storslagen kraft kunna uträtta, äfven om vttre svårigheter upptorna sig till ett skenbart ogenomträngligt motstånd.

Från föräldrahemmet medförde John Ericsson intrycken af bergsmannens allvarliga och sträfsamraa lif och at vermländingens friska och hurtiga skaplynne. Tidigt visade sig ock hos ynglingen det stål i karakteren och den lefnadslust i sinnet, som tvang honom att gå sin egen väg och fullfölja de mål, som hägrade framför honom utan att böja sig för mängdens passiva motstånd eller vedersakares skarpa anfall. Det dåvarande Sverige rörde sig i så små industriella förhållanden, att John Ericsson redan vid ett par och tjugo års ålder kände sig manad att lemna fosterlandet, dit han aldrig återvände. Han hoppades att i England finna lämplig mark för spridandet af den varmluftsmaskin, vid hvilken han fäste så stora förhoppningar, och han understöddes efter ankomsten dit kraftigt af sin landsman, initiativens man, grefve Adolf von Rosen; men oaktadt kapten Ericsson där gaf fritt lopp åt sin rika uppfinnarförmåga och kastade ikring sig den ena genialiska uppfinningen efter den andra, och oaktadt hans Novelty gjorde Stephensons nya lokomotiv priset stridigt, vann han ej uti industriens hemland den framgång, han önskade, utan måste i det företagsamma Amerika söka plats för sina vidtfamnande förslag och banbrytande uppfinningar.

”The Novelty” /John Ericsson/, under Rainhill-tävlingen i oktober 1829. Modell i Järnvägsmuseum, Stockholm. Hämtat från Digitalt museum.

Det var ingalunda med gladt sinne Ericsson såg sina förhoppningar i England ramla; nygift stod han ruinerad på främmande mark, men modet var därför ej brutet. I sin fulla mannakraft började han, trettiosex-årig, sin nya bana på andra sidan Atlanten och jag behöfver ej här erinra om de världsbekanta uppfinningar han där strödde omkring sig i så rikt mått. Huru skulle vi i sjöstaden Göteborg kunna glömma den Ericssonska propellern? I lifligt minne står för oss alla den kamp som en vacker vårdag ”Monitor“ utkämpade med Merrimac

Striden mellan Merrimac och Monitor vid Hampton Roads i Virginia. Hämtad från Digitalt museum.

Varmluftsmaskinen, som från ungdomen följt John Ericsson som en älsklingstanke, bröt igenom och spriddes öfver hela världen. Den förre löjtnanten vid Jemtlands fältjägare som ledde åter uppbyggandet af militära förstörelse- redskap, kanonbåtar, undervattenskanoner, den för oss svenskar särskildt afsedda destroyern, om ock bevekelsegrunden ej var krigisk mordlust, utan målet var att på den vägen förebygga kriget med dess fasor, och sist. men icke minst, må vi erinra oss John Ericssons geniala tanke, att omedelbart tillgodogöra sig solens väldiga kraft för drifvandet af våra motorer.

86-årig lade han sitt trötta hufvud till hvila, och efter sig lemnade han en lefnadsgärning så rik, att sällan om någonsin en dödlig kunnat se tillbaka på en dylik. Icke

blott Sverige utan hela den civiliserade världen räknar John Ericsson som en af sina främste. Hans nya hemland på andra sidan Atlanten hembar honom såsom en at sina största välgörare efter hans död de vackraste hedersbetygelser, som stodo i dess makt.

Må den bild som här om en stund skall framträda för våra blickar, för oss alla blifva en påminnelse om den stora betydelse, de tekniska framstegen i vårt århundrade utöfvat och om den kraftiga insats häruti som det förunnats en svensk man att lemna. Må John Ericssons bild städse stå som en maning för gamla och unga att lyfta sinnet upp öfver stundens småaktiga bekymmer och upp mot de höga mål, som det menskliga fram- åtskridandet i så rikt mått kan uppställa, och må denna stod särskildt kraftigt tala till vår stads och landets ungdom om den samlade personlighetens betydelse och sporra dem till dådkraftig insats uti vårt lands såväl materiella som kulturella utveckling!

John Ericsson 1803-1899, bild från Digitalt museum.

Därpå framträdde hr Olof Wijk och yttrade:

“Länge och äradt fortlefve genom tiderna minnet af Sveriges store son John
Ericsson! Må täckelset nu falla!

Täckelset föll, fanorna sänktes, allas hufvuden blottades.

Där stod bilden af Sveriges berömde son, klädd i arbetsdräkt, med sänkthufvud, utförande någon kalkyl. Enkel, värdig och karaktäristisk är den stod som Ingel Falletedts geni skänkt
vår stad.

Musiken spelade “Ädla skuggor, vördade fäder“ samt “Ack, Vermeland du sköna“.

Under tonerna af “Björneborgarnes
marsch“, omvexlande med “Finska Rytteriets“, vidtog därpå defileringen af arbetarföreningarna, läroverkens och folkskolornas ungdom till ett antal af omkring 4,000. Paraden varade omkring
20 minuter och därmed afslutades den enkla hyllningen af arbetets store son,
John Ericsson.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 7 oktober 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Skulptur av John Ericsson vid Kungsportsavenyn. Statyn invigd 1899-10-06.