1800-talets Göteborg

Göteborg under den tredje globala kolerapandemin

Förra veckan berättades det här på Göteborgs historia om när koleran kom till Göteborg för första gången 1834, under den andra globala kolerapandemin. Under 1850-talet skulle sjukdomen åter spridas över världen. Globalt skulle detta bli den mest dödliga av koleraepidemierna. Spridningen vid detta tillfälle gick från Indien till Iran och därifrån till USA och sedan ut till övriga delar av världen. Afrika drabbades hårt under detta sjukdomsutbrott. I Storbritannien föll  23 000 personer offer för koleran1854.[1]

Under denna tredje våg av globala koleraspridning kom Göteborg 1850, 1852, 1853, 1855, 1856, 1857 och 1859. De värsta åren var 1850 och 1853 då 1 326 respektive 1 022 personer insjuknade av vilka 580 och 626 avled.[2]

Ur: GHT 1853-08-16.

När kolerasjuka personer började rapporteras i staden och Majorna 22 september 1850 var det inte någon överraskning då koleran redan börjat härja i andra delar av Sverige. Sundhetsnämnden gick några dagar senare ut med sitt råd till allmänheten, ”att ej genom vårdslöshet i klädsel och lefnadsordning blottställa sig för sjukdomen, och med anmaning till en hvar, hvilken af sjukdomen angripes, att genom skyndsamt anlitande af läkarehjelp söka förekomma svårare följder”.[3] Det misstänktes att det var fartyg från Hartlepool, som hade fört med sig koleran till Göteborg. Under den första veckan insjuknade 17 personer i Göteborg och fyra av dessa avled. I Majorna insjuknade fem och av dessa miste fyra livet.[4] Till en början var det alltså ganska få sjuka och det noterades att ”om ej läkarne hade förklarat oss hafva kolera inom samhället, väl svårligen någon skulle tro det, ty två dödsfall på ett dygn i en stad med nära 30 000 invånare är, på intet vis ovanligt äfven på tider, när hälsotillståndet anses ytterst förträffligt”.[5] För att klara av den väntade spridningen av sjukdomen begärde Göteborg förstärkning från Stockholm och ett antal läkare avreste den 1 oktober och kom fram till Göteborg den 5:e.[6]

För att försöka hejda smittan spärrade städerna sina gränser och i den danska tidningen Fædrelandet hånades det svenska ”spärrningsraseriet”, man liknade det vid att hela Sverige var i ett krigstillstånd där minsta ort slog vakt om sina gränser.[7] Några dagar senare uttalade sig läkarna i Stockholm och dessa ansåg att spärrningarna ”såsom ändamålslösa för kolerans utestängande; men ingenting hjelper. Hofvet är i ångest”.[8] Trots alla försök att stoppa resande och att spärra av städerna spreds ändå sjukdomen.

En del av insatserna mot koleran 1850 började avslutas under slutet av oktober då sjukdomen bedömdes vara i avtagande.[9] Men sjukdomsutbrottet var långtifrån över. Det var först vid mitten av december som ingen längre insjuknade eller dog av koleran.[10] I staden insjuknade något över 1306 personer och 523 avled.[11] I Majorna hade omkring 258 personer drabbats av koleran och 115 avlidit.[12] Antalet avlidna skulle öka ytterligare när alla rapporter sammanställts.

När koleran kom till göteborgsområdet 1852 drabbades åter många i staden men denna gång var det fler som överlevde. Läkarna konstaterade att koleran ”aldrig tillförene låtit så lätt behandla sig”.[13]

Följande år skulle koleran återvända till Göteborg ännu en gång. Inledningen av 1853 års epidemi beskrivs i Sundhets-Collegii underdåniga berättelse om Kolerafarsoten i Sverge år 1853:

”Den 11 Aug. insjuknade hos handlanden Eriksson i huset n:o 133 i 1:sta roten i den s k Melins äng, dess 6 år gamla dotter, Emma Charlotta, med kräkningar och magplågor, förbättrades mot aftonen men blef åter sämre och dog kl. 4 på morgonen … Den 12 Aug. på morgonen insjuknade brodern Daniel Reinhold, 4 år gammal, och vårdades af D:r Betzen, var följande dag bättre men förämrades åter och afled d. 15 … Den 13 insjuknade Erikssons piga Anna Greta Olsson, 60 år gammal, fanns af D:r Betzen angripen af elakartad kolera och affördes genast till församlingens sjukhus der hon dog d. 15 … Samma dag anmäldes 4 i närmaste hus derintill sammanboende personer insjuknade, nemligen timmermannen Hanssons 2 yngre barn af hvilka det ena afled samma dag, en arbetskarl från Lilla Edet och en väfvare från Majnabbe, hvilka båda sednare affördes till sjukhus der arbetskarlen från Edet afled d. 14.”[14]

Med anledning av de misstänka sjukdoms- och dödsfallen sammankallades läkarna som förklarade att Göteborgs stad och dess område nu var smittat av ”epidemisk kolera”.[15] Fram till början av september hade 224 insjuknat i Göteborg och 104 avlidit. I Majorna insjuknade 248 och 95 avled.[16] Det var först under slutet av oktober som sjukdomen började avtaga i styrka och de speciella sjukhus som upprättats började avvecklas.[17]

Under åren 1855, 1856, 1857 och 1859 skulle koleran åter slå till mot staden och dess omgivningar men inte med lika stor dödlighet. Kolera epidemin 1855 började under slutet av augusti.[18] En knapp vecka senare hade 23 insjuknat och 16 avlidit.[19] Det var alltså många av de som drabbades som dog i sjukdomen men antalet var färre än tidigare år. Under oktober månad började sjukdomen avta och det var inte mer än ett tjugotal döda i kolera detta år.[20] Året 1856 omnämns som ett koleraår i skildringar av stadens historia.[21] Men vid försök att spåra utbrottet i tidningarna har inte några omnämnanden påträffats, vilket är märkligt. Följande år fick Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kritik för att den lyfte fram kolerans härjningar i andra städer, men inte i Göteborg. Tidningen försvarade sig med att ”I Göteborg har lyckligtvis koleran varit så lindrig, att man vid densamma fästat ganska ringa uppmärksamhet”.[22]

De sista dagarna under augusti 1859 drabbades Göteborg åter av koleran.[23] Men även denna gång var sjukdomen lindrig och det fördes aldrig in några dagliga rapporter om sjuka eller döda i tidningarna.

Den tredje kolerapandemin som samtliga utbrott av sjukdomen under 1850-talet räknas till, var värst 1850 och 1853 som konstaterades inledningsvis.

De döda under 1850-talet begravdes invid nuvarande Övre Husargatan, där skall 1706 avlidna från koleratiden under 1850-talet begravts. Idag reser sig där stora bostadshus men innan dessa uppfördes flyttades lämningarna från de döda. När de grävdes upp 1896 hade ”liken fullständigt öfvergått till förruttnelse”. De återbegravdes i Sannaområdet.[24]

Referenser

Tidningar

Göteborgs Aftonblad (GAB)

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Uppslagsverk

Britannica Academic

Internet:

”Boksamlaren i Göteborg” (http://boksamlarenigoteborg.blogspot.com/2014/11/koleran-i-goteborg-1853.html) som citerar Sundhets-Collegii underdåniga berättelse om Kolerafarsoten i Sverige år 1853. (Hämtad: 2020-03-20)

Litteratur

Wimarson, Nils (red.), Göteborg [Elektronisk resurs] : en översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, Utg., Göteborg, 1923, http://runeberg.org/gbg1923/

Noter

[1] Britannica Academic, artikel: Cholera (hämtad: 2020-03-20)

[2] Wimarson 1923, s. 344.

[3] GHT 1850-09-26.

[4] GHT 1850-09-27.

[5] GHT 1850-09-28.

[6] GHT 1850-10-05.

[7] GHT 1850-10-26.

[8] GHT 1850-10-28.

[9] GHT 1850-10-31.

[10] GHT 1850-12-14.

[11] GHT 1850-12-04.

[12] GHT 1850-12-02.

[13] GHT 1852-09-04.

[14] Citatet är hämtat från bloggen ”Boksamlaren i Göteborg” (http://boksamlarenigoteborg.blogspot.com/2014/11/koleran-i-goteborg-1853.html) som citerar Sundhets-Collegii underdåniga berättelse om Kolerafarsoten i Sverige år 1853.

[15] GHT 1853-08-15.

[16] GHT 1853-09-10.

[17] GHT 1850-10-28.

[18] GHT 1855-08-31.

[19] GHT 1855-09-05.

[20] GHT 1855-10-20.

[21] Wimarson 1923, s. 344.

[22] GHT 1857-10-20.

[23] GHT 1859-08-31.

[24] GAB 1896-11-24.