I två tidigare berättelser här på Göteborgs historia har koleran år 1834– och under 1850-talet skildrats. Idag har vi nått fram till den fjärde kolerapandemin som drabbade Göteborg, det var den sista eller i värsta fall senaste gången sjukdomen drabbade staden. Detta utbrott var inte lika dödligt som de tidigare men ändå fick tusentals plikta med sina liv runt om i världen.[1]

Sjukdomen kom inte oväntat, det hade pågått smittspridning ute i Europa sedan våren 1866. För att försöka förhindra smittan från att nå Göteborg hade d:r Dickson den 3 maj väckt ett förslag, om att fartyg som anlände från områden där sjukdomen fanns, skulle sättas i karantän vid Känsö. När förslaget skrevs var det i första hand Rotterdam som Dickson var orolig för då koleran fått fäste i staden. Men, d:r Dickson mötte motstånd i Stadsfullmäktige. Herr Berger och friherre Leuhusen ansåg inte att detta var rätt åtgärder. Herr Berger kunde ej stödja Dicksons förslag ”i det han ej ansåg gagneligt att för det ifrågavarande ändamålet vidtaga alltför storartade ansatser. Sådant skulle fastmer kunna inverka menligt, i det erfarenheten visat, att sjukdomen tagit mesta fart just på de orter, der man som ifrigast sökt afspärra sig mot densamma. Göteborgs befolkning har vid föregående tillfällen mycket lugnt mött sjukdomen, som och uppträdt ganska mildt”.[2] Det blev inget beslut utan frågan om hur fartyg från smittade områden skulle hanteras överläts åt en beredning.

Under slutet av juli berättades det i stadens tidningar att de första fallen av kolera hade rapporterats och det hade uppenbarligen uppstått rykten ”Då det ingalunda kan vara lämpligt att rädslan, pratsjukan och beställsamheten fortfarande skola tillåtas framkalla spöken midt på ljusa dagen, så ha vi ansett oss pligtige att upplysa våra läsare om huru det för närvarande förhåller sig med koleran härstädes.”[3] Totalt hade 25-30 fall av kolera anmälts och 15 hade avlidit. Sjukdomsutbrottet hade börjat på Hisingen vid den s.k. ”Leran” där 8 personer insjuknat, lika många hade sedan blivit sjuka i Albostaden, i ett och samma hus dessutom. I Härlanda trakten fanns vid denna tid två kolerapatienter. ”För närvarande finnes således icke någon orsak för Göteborgs innevånare att känna sig oroliga, men så mycket större skäl ha de att i allt hvad på dem ankommer befordra den snygghet och renlighet, som äro så nödvändiga, men som de sent omsider af stadsfullmäktige antagna stadgarne för sundhetsbefordrande ännu icke hunnit införa på en alltför stor del af tomterna härstädes.”[4]

Eftersom myndigheterna inte fått fram några goda råd om hur allmänheten skulle skydda sig mot koleran publicerades den 26:e juli råd från d:r Bang, verksam i Köpenhamn. Han påpekade att man skulle iaktaga en noggrann diet och använda varm beklädnad samt undvika frukt och råa grönsaker. Skulle du få diarré, var rådet att gå till sängs, taga 20 kamfertsdroppar varje timma och dricka portvin jämte varmt vatten som skulle innehålla kokta nejlikor. Allt medan patienten låg nedbäddad varmt för att svettas så rikligt som möjligt. Utvändigt kunde man använda bomullsvadd fuktad med 2-3 théskedar chloroform som läggs på magen skulle vara ett gott medel mot diarré och kväljningar.[5] Dagen efter kom Svenska Läkare-Sällskapets råd som upptog tre spalter på GHT:s förstasida den 27 juli. ”Förebud. Allmänt illamånede, sömnlöshet, tyngd i hufvudet, benägenhet för svindel, matthet, dragningar i vadorna, minskad matlust, oro, qval och tryckningar i maggropen, buller och spänningar i buken, äckel eller lindrig kräkning, och detta stundom i förening med, stundom utan diarrhé.”[6] Råden om olika botemedel kan tyckas märkliga för oss idag, exempelvis att ”vid lindrigare illamående håller den sjuke sig inne och väl beklädd, samt lägger öfver hela magen en varm terpentinduk eller en smörduk beströdd med krossad starkpeppar, eller gnides magen med en blandning af jumfru bränvin med en matsked finstött starkpeppar”, men i ett avseende var nog råden inte så dåliga. Det är lättare att bota sjukdomen tidigt och man skulle inte dölja att man drabbats.[7]

Enligt rapporter i tidningarna skall omkring 900 insjuknat i Göteborg och drygt 450 avlidit.[8] Koleran dödade alltså en stor del av de drabbade.

Den 14 november 1866 ansågs faran vara över. ”Koleran kan numera anses hafva upphört härstädes, sedan ända från månadens början ingen insjuknat i farsoten. 1:ste stadsläkaren har om detta lyckliga förhållande inlemnat rapport till konungens bef:de, hvadan det är att motse att staden ofördröjligen förklaras fri från smitta.”[9]

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Kolerakyrkogården i Kallebäck från 1866, dit koleraoffren från Örgryte socken fördes.

Referenser

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Göteborgs-Posten (GP)

Uppslagsverk

Britannica Academic

Noter

[1] Britannica Academic, artikel: Cholera (hämtad: 2020-03-20)

[2] GHT 1866-05-11.

[3] GHT 1866-07-25.

[4] GHT 1866-07-25.

[5] GHT 1866-07-26.

[6] GHT 1866-07-27.

[7] GHT 1866-07-27.

[8] GP 1866-10-16.

[9] GHT 1866-11-14.