1900-talets Göteborg

En tripp till Bokedalen och Jonsered

”Bref till Göteborgs Aftonblad.

Den gamla förtjusande platsen vid Jonsered ligger du drömmande i den gryende våren. Framlidne frih. Dicksons bekanta landställe är ej längre hvad det varit. “Jägaren” har förflyttats till Visingsö; och villan håller på att omdanas till sitt inre, för att blifva bostäder åt brukspredikanten och kassören vid Jonsereds fabriker. Den Dickson- ska familjen tyckes sålunda redan hafva delvis afiemnat Bokedalen till Jonsereds fabriksbolag, at hvilket stället var köpt på vissa år. Förliden sommar stod Bokedalens villa öde, men i stallet stampa, ännu ystra fålar, tillhöriga friherrinnan D., och trädgården med dess orangeri är ännu som de varit.

Här är det som den framstående hortikulturvännen direktör Rydström för spiran, och ett besök i orangeriet saknar ingalunda sitt intresse.

Härifrån måtto säljas åtskilligt af såväl växter som frukter”, säger jag. — ”Nej, visst icke”, svarar man, “ingenting säljes från trädgården och orangeriet på Bokedalen, men nog går det för sig att få en blomma eller en växt, om så behagas“.

Vi träda in i växthusen. Där blomma persikoträden; och i ett hörn står en bikupa med sina beskäftiga invånare, enkom inflyttade för att förmedla befruktningen mellan han- och honblommor.

Vi gå in genom en annan dörr, och där upptäcka vi fikonträd, och så gå vi vidare till orchidéerna; och här se vi gula blommor och blodröda blommor och skära blommor och smultron och grön spenat och Gud vet allt…

1 ett till orangeriet gränsande rum hänger en tafvelram “En sådan“, säger man oss, “sändes hvarje fredag klädd med friska blommor och grönt till friherrinnan D. för att sättas kring ett porträtt af en afliden och mycket saknad dotter”.

“Finnas här många trädgårdselever?“ fråga vi.

Antalet är icke stort, men de som varit här få i allmänhet goda anställningar. Nyligen har en erhållit anställning i Sachsen och en annan i Australien; en tredje tillträder om någon vecka en plats vid Upsala hospitals trädgård “

Det finnes, efter hvad vi erfara, elever från direktör Rydström i snart sagdt alla världsdelar, utom de många i Sverige. som härifrån fått goda platser. Samtidigt finnas dock på Bokedalen endast omkring fyra trädgårdselever.

Då vi återvända till järnvägsstationen, visar man oss vid sidan af vägen en minnessten till den mans ära som anlagt vägen där i dess första skick, den bekante friherre Klas Alströmer. Nämnda sten har förut stått på andra sidan stationen.

Tunneln genom berget, afsedd att koncentrera vattenmassan för drifvande af en elektrisk kraftstation, är nu färdig. Jonsereds fabriker skola nemligen samtliga drifvas medels elektrisk kraft, och den mekaniska afdelningen skall betydligt utvidgas, säges det.

Vid Jonsereds öfriga fabriksafdelningar tillverkas bl. a. en mängd segelduk, tältduk m. m. samt de handdukar, som på en del af våra lägerplatser användas af yrvakne fosterlandsförsvarare till att gnugga morgonsömnen ur ögonen. Sistnämnda slags väfnader synas stundom “i långa banor“ vara utlagda till blekning utefter Säfveåns blånande vatten, där den silfverglänsande laxen hoppar i kungsådrans fiskevatten — till hvilket, i förbigående sagdt, fiskerätten säljes å sjelfva rådhuset i Göteborg.

Turist.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 30 april 1900)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum: text på baksida: ”järnvägsmuseum”, ”Jonsered 1900”, ”M 44/1942 Gåva av Sts. T. Hallenius.