1900-talets Göteborg

Mer om Qvillens kanalisering – och om – Storsjöodjuret

”Qvillens kanalisering. Om detta företag, hvarom vi förut meddelat en notis, äro vi i tillfälle meddela några detaljer nr förslaget samt om strandegarnes ställning till frågan.

Enligt byggmästare Perssons föreslag skall kanalen hafva enkel bredd, och små bassiner vid sidorna få ersätta den dubbla bredden. Man framtränger så långt, som jordegarne vilja vara med om att deltaga i kostnaden för arbetet. Den uppgräfda jorden tillfaller strandegarne. Till en början får man nöja sig med att komma upp till fabrikerna vid Qvillebäcken. Backabron ombygges, hvartill man torde kunna påräkna bidrag af staden Göteborg, som eger mark bär. För ångbåtstrafiken bildas ett bolag.

Sympatierna för saken äro nog stora och allmänna, helt naturligt i en trakt, där man alls ingen kommunikationsled har. Men en del strandegare norrut frukta, att man vill plöja för mycket med deras kalfvar. Detta antagande

torde dock sakna grund, skrifver en meddelare till oss. Är kanalen färdig, kan ju den ene så väl som den andre draga nytta däraf, vare sig han bor längre eller kortare från staden, och nyttan torde blifva större – än mången nu inser.

Är Hisingsjorden redan nu begärlig för penningemännens spekulationer i industriväg och som sommartillhåll, måste den blifva det i än större grad sedan kommunikation kommit till stånd.

Dessutom lär väl ingen strandegare hindras att vara med i ångbåtsbolaget och draga nytta af den vinst, detta kan medföra.

Det må i sammanhang härmed erinras, att en så oegennyttigt och klartänkt man som häradshöfding Svalander på sin tid varmt omfattade idén om en kanal genom Hisingen. Byggmästare Persson är säker­ligen ock rätte mannen för företaget. Denna uppfattning fick väl hvar och en, som var närvarande på mötet å hotell Eggers.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 25 juni 1900)

Storsjöodjuret en timmerstock?

Storsjöodjuret har åter visat sig. Jemtlands-Posten, som gjort sig till odjurets vapendragare, har skaffat intyg från flere personer, hvilka lära iakttagit odjuret. Det säges vara åtta à ni meter långt samt mörkbrunt eller svart till färgen. Några uppgifva att det har en puckel, andra säga att de sett två stådana. En af iakttagarna mener dock att det möjligen kunde hafva varit en – timmerstock. Alla äro villiga att med ed styrka sina uppgifter, säger tidningen.

Äfven den att det kunde varit en timmerstock??” (Ur: Göteborgs Aftonblad 25 juni 1900)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Kvillebäcken norrut fr. över Kvillegatan. År 1941.