1900-talets Göteborg

Bellmansdagen i Slottsskogen

”Äfven i år fick den glade skalden sitt minne upplifvadt. Bellmansdagec, den tjugosjette juli, har ju under en följd af år bliivit ett slags nationaldag, då ung och gammal velat njuta en stund af natur och sprudlande lifsglädje, aldrig mästerligare besjungna än just af honom, Carl Mikael Bellman.

Här i Göteborg nådde som vanligt festen sin kulmen i Slottsskogen, vår vackra folkpark, som med rätta borde prydas af den odödlige Fredmanssångarens byst.

Väderleken, som under förmiddagen icke varit i bästa teststämning, klarnade vid middagstiden upp ooh eftermiddagen erbjöd I

strålande solsken.

Skaror af menniskor syntes redan då styra stegen åt “Skogen”, där rosor och jasminer stå i sin herrligaste blomning och uppfylla luften med sina berusande dofter.

Mot qvällen blir tillströmningen af Bellmansfirare ofantlig. Det är knappt möjligt att komma fram på vägar och stigar för menniskor, som under skratt och muntra infall tåga fram i den herrliga, ljumma juli-qvällen.

Uppe på en höjd ljuder det:

”Opp Amaryllis! Vakna min Ulla!

Vädret är stilla,
luften sval.

Regnbågen prålar
med sina strålar
randiga målar
skog och dal.

Om nu detta precis icke är förhållandet, så strålar det dock i alla regnbågens färger. Se, baral Högtiden till ära bar en mängd kulörta lyktor hängts upp i de gröna trädkronorna. Kring restauranterna posterar ett helt garde af rykande tjärbloss, som flamma riktigt hemskt i mörkret.

Rundt “Stora dammen”, alldeles utmed

vattenbrynet, går ett brokigt band af olikfärjade glaslyktor. Hvilket bedårande féeri, som därigenom åstadkommes! Det skimrar och blänker i de mest fantastiska färgskiftningar. Mot den spegelblanka vattenytan uppstår en ljusreflex af så underbart tjusande verkan, att man i ett nu nästan känner sig förflyttad till “Tusen och en natt. Illuminationen är med ett ord magnifik.

Men hvad nu! Den ena eldkulan svingar sig högre och mera lysande än den andra upp mot den klarblå aftonhimmeln. Guldregn dugga ner, solar gå upp och slockna, några konstiga maskiner dansa med ett hväsande ljud och en lång ljusstrimma efter sig ut öfver vattnet, dyka ner och komma åter upp, lika lättfotade som förut.

Det är från den lilla ön därute i dammen som ett präktigt fyrverkeri afbrännes. För hvarje ny pjes, som springer af, stiger folkmassans hurrarop och jubel allt högre.

Under tiden tändas i öns buskar flera s.k. bengaliska eldar, som insvepa vatten och land i ett trollskt, sagolikt skimmer. Blått, rödt, violett, orange och guld! Utrop af beundran undslippa de talrika åskådarna.

Ett dånande kanonskott ljuder till sist som ett amen öfver den i rök uppgångna herrligheten.

Flockarna skingra sig. Men icke för att gå hem. Nej endast för att svärma om här och hvar under de gröna hvalfven eller slå sig ner på sofforna i parken. På de öfverfyllda restaurationerna senteras lifligt Bellmanssatsen: Drick ur ditt glas!

Musiken spelar upp den ena sprittande melodin etter ilen andra och från Malmgårdsverandan tonar:

”Klang, hvad buteljer, Ulla,
i våra korgar, öfverstfulla,
tömda i gräset rulla!

Och känn hvad ångan dunstar fin!

Ditt middagsvin
ska’ vi ur krusen hälla
med glädtig min.

Hvila vid denna källa!

Hör våra valdthorus klang, kusin, valdthornens klang, kusin!

Th—r H.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 27 juli 1900)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum: Carl Mikael Bellman