1900-talets Göteborg

Johan Jacob Ekman fyller 85

Ur: Göteborgs Aftonblad 3 november 1900.

En något fylligare beskrivning ges i Svenskt biografiskt lexikon:

”Efter privat undervisning i föräldrahemmet, studier vid doktor Beckmans skola samt merkantil och teknisk utbildning i Göteborg anställdes Janne E. vid sexton års ålder söm kontorist i den av hans far grundade handelsfirman Ekman & Co. Under sex år fick han på denna post sätta sig in i företagets skötsel. Därefter upptogs han som bolagsman, och när fadern 1843 drog sig tillbaka från affärerna, blev han ensam innehavare av firman.

Ekman & Co. var då redan ett av Göteborgs mest ansedda handelshus med järnexport som specialitet. Under E: s ledning mångdubblades rörelsen, och under sin glansperiod på 1860- och 70-talen torde firman ha varit Nordens ledande järnexportföretag. Förutom järn exporterades – ehuru i betydligt mindre omfattning – framför allt trävaror. Bland importvarorna märkas spannmål, salt och kolonialvaror, företrädesvis för leverans till de bruk, vilkas produktion firman exporterade. Exporten, som främst gick till England och U. S. A. samt i någon mån till Danmark, skedde till stor del på egna kölar.

Ekman & Co:s förlagsgivning, som tidigare i huvudsak hade gällt bruken Lesjöfors och Ramen, utvecklades av E. till att omfatta en rad mellansvenska bruksföretag: Gustafsfors, Lennartsfors, Hällefors, Kymsberg, Rottneros, Villingsberg, Finspång m. fl. Vid faderns död 1847 ärvde E. tillsammans med sina syskon bl. a. Lesjöfors bruk. År 1866 gjordes detta till aktiebolag av sina dåvarande ensamma ägare, bröderna Janne, Gustaf och Carl E. Denna nära samhörighet mellan Lesjöfors och Ekman & Co. torde ha varit en viktig förutsättning för den lysande, och för hela den svenska järnhanteringen betydelsefulla utveckling, som bruket genomgick under Gustaf E:s ledning.

År 1855 inköpte E. huvudparten i Gustafsfors’ bolag, i vilket hans bror Gustaf redan tidigare var delägare. Detta företag omfattade då bl. a. järnbruket Lennartsfors och sågverket Krokfors i Värmland samt järnbruket Gustafsfors i Dalsland. Det såldes redan efter några år, men återköptes 1864, sedan de dåvarande ägarna hade måst gå i konkurs med Ekman & Co. och Gustaf E. som största fordringsägare. Konkursen torde ha varit ett uttryck för de alltmer försämrade konjunkturerna för de mindre järnbruken, och trots ökning av produktionen visade företaget i allmänhet årliga förluster även sedan det vid slutet av 1860-talet hade fått en mycket dugande disponent i E:s brorson Johan Wilhelm E. (E. 15). När transportförhållandena hade förbättrats genom öppnandet av Dalslands kanal, beslöt man därför att avveckla järnbruksrörelsen vid Gustafsfors och övergå till framställning av natroncellulosa. I det bolag, som 1873 bildades för detta ändamål, innehade E. aktiemajoriteten. Fabriken var en av de första i sitt slag i Sverige, och man måste söka sig fram med till stor del oprövade produktionsmetoder. Aktiekapitalet var snart förbrukat, och det dröjde ända till 1877, innan tillverkningen kunde sättas igång. Efter ytterligare fyra år började företaget gå med vinst, och 1888 kunde bolaget ge sin första utdelning. Verksamheten omfattade då sedan några år även förädling av massan till papper. Förutom i de redan nämnda företagen förvärvade Ekman & Co. under E:s chefstid aktier bl. a. i Hällefors och Uddeholm.

År 1874 upptogs Ekman & Co:s souschef Henrik Ahrenberg som delägare i firman. Då E., som själv var barnlös, även i fortsättningen ville se en medlem av sin släkt som chef för företaget, insatte han vid sitt tillbakaträdande 1891 som sin efterträdare Johan E. (E. 14).

E:s här skisserade verksamhet som affärsman, speciellt hans engagemang i olika mellansvenska bruksföretag, bör ses mot en vidare bakgrund: industrialismens genombrott i Sverige. Industrialiseringsprocessen under 1800-talets senare del innebar bl. a. en våldsam ökning av landets realkapitalutrustning, som endast i otillräcklig utsträckning kunde finansieras genom industriföretagarnas eget kapital och i företagens vinster. Industrifinansieringen skedde sålunda till väsentlig del genom krediter, och kreditbehovet, som ytterligare skärptes genom andra kapitalkrävande företag vid samma tid, t. ex. järnvägsbyggandet, medförde först så småningom en motsvarande utveckling av de moderna, bankmässiga finansieringsformerna. Under mellantiden – särskilt årtiondena efter 1860 – spelade de stora handelshusen en utomordentligt viktig roll både som självständiga kreditgivare och som förmedlare av in- och utländska krediter till industrin. För järnbrukens del tillkom en speciell omständighet. Den svenska järnhanteringen hade redan under 1800-talets förra hälft ställts inför allvarliga finansieringssvårigheter till följd av att den tekniska utvecklingen hade berövat det svenska järnet dess monopolställning på världsmarknaden och nödvändiggjort kapitalkrävande omläggningar av brukens produktionsmetoder. Detta skärpte ytterligare det beroende av krediter från de järnexporterande handelshusen, som bruken voro hänvisade till redan på grund av tillverkningens säsongmässiga karaktär och svårigheten att etablera direkt kontakt med de utländska köparna av svenskt järn. Tillförseln av kapital från handelshusen och inte minst de internationella kontakter och idéer från utlandet, som dessa förmedlade, blev av utomordentligt stor betydelse för den klassiska bruksindustrins successiva avveckling och den samtidiga framväxten av företag, som bättre svarade mot de nya produktionsformerna.

Under E:s tid som chef för Ekman & Co. funnos sålunda rika om också snart förflyktigade expansionsmöjligheter för svensk grosshandel, och den starka tillväxten av firmans investeringar i bruksföretag är karakteristisk för en mycket utbredd företeelse. E. tycks emellertid ha haft en sällsynt förmåga till smidig anpassning av verksamhetens inriktning efter de yttre förutsättningarna, samtidigt som han visade stor försiktighet när det gällde äventyrliga engagemang. Genom begränsning av sitt svenska verksamhetsområde till de mellersta delarna av landet och sin övervägande inriktning på järn kom Ekman & Co. att sakna de enorma expansionsmöjligheter, som t. ex. Dicksönerna utnyttjade. Den stabilitet i firmans utveckling, som E. vidmakthöll, gjorde det å andra sidan möjligt för företaget att fortleva även sedan de ovan nämnda yttre huvudförutsättningar förflyktigats, på vilka dess starka uppsving under hans chefskap vilade. E:s roll i Gustafsfors’ förvandling från järnbruk till pappersmassefabrik är ett intressant exempel på den betydelse, som kapitaltillförseln från handelshusen hade för de nya industrigrenarnas förmåga att lösa de ekonomiska svårigheterna under genombrottsperioden. Som ovan nämnts kan, om man så vill, Lesjöfors’ ställning som ett av de ganska fåtaliga storföretagen inom vår nuvarande järnindustri med direkta traditioner från den klassiska bruksindustrin delvis ses mot bakgrund av E: s verksamhet under årtiondena efter 1800-talets mitt. Därtill kommer den rad av ovan nämnda företag, för vilkas utveckling han varit av en likartad men mera begränsad betydelse.

E:s insatser äro värda beaktande, även när det gäller en annan företeelse i samband med industrialismens genombrott i Sverige, nämligen järnvägsbyggandet. Han stod tidigt i kontakt med den kände pionjären på detta område greve A. E. von Rosen och medverkade därvid bl. a. vid anskaffningen av räls till Sveriges första järnväg, Örebro–Hultbanan. Senare fungerade han som styrelseordförande i Bergslagernas, Göteborg–Hallands och Göteborg–Borås järnvägs-aktiebolag. Genom sina samtidiga kontakter inom den finansiella världen, med järnvägsbyggare och järnindustri i England och med den tekniska sakkunskapen och den modernaste svenska järnhanteringen genom sina bröder på Lesjöfors och Finspång kom han att spela en väsentlig roll för tillkomsten av dessa banor.

Hos sin samtid gjorde sig emellertid E. framför allt bemärkt på andra områden än de hittills berörda, nämligen inom kommunal- och rikspolitiken. Göteborgs snabba expansion som handels- och industristad under senare delen av 1800-talet ställde givetvis de kommunala myndigheterna inför allvarliga problem. När det gällde att lösa dessa, intog E. en nyckelposition i sin egenskap av stadsfullmäktiges ordförande i sjutton år. Det arbete, som han därvid utförde, blev mycket uppskattat, och det har sagts, att han spelade en aktiv roll i praktiskt taget alla för stadens framtida utveckling betydelsefulla åtgärder inom kommunalförvaltningen vid denna tid.

Särskilt i samband med sitt arbete inom den s. k. »pauperismkommittén» fick E. starka intryck av den nöd, som rådde inom stadens sjömans- och arbetarkvarter. När det gällde att bekämpa dessa missförhållanden, betonade han kraftigt vikten av att det materiella saneringsarbetet kompletterades med åtgärder för höjande av bildningsnivån och den andliga standarden. Han fick sin första kontakt med verksamhet i sådan riktning, när han 1845 efterträdde sin far i styrelsen för den av farfadern grundade Willinska fattigfriskolan. Som medlem av Göteborgs allmänna folkskolestyrelse fullföljde han dessa strävanden inom ett vidare arbetsfält. På denna post, där han stannade ännu under sin sena ålderdom, förenade han på ett fruktbringande sätt sin administrativa erfarenhet med ett intresse för pedagogisk teknik, som tycks ha varit genomgående hos släktens medlemmar såväl i E:s egen som i tidigare generationer. Strävan att sanera Göteborgs slumkvarter tog sig även uttryck i hans verksamhet inom stadens kyrkliga liv, med vilket han kom i kontakt dels inom stadsfullmäktige, dels som förste ordförande i stadens 1882 inrättade kyrkofullmäktige. Hans främsta intresse gällde nämligen där en sådan uppdelning av församlingarna, som skulle göra det möjligt för prästerna att intensifiera arbetet inom de socialt eftersatta delarna av staden.

Inom rikspolitiken gjorde E. sitt första bemärkta framträdande, när det De Geerska förslaget till ny riksdagsordning skulle föreläggas 1865 års ständer för slutgiltigt avgörande. Han fungerade då som ordförande i den »stormdeputation» från ett 60-tal orter, vilken kort före förhandlingarnas början infann sig i Stockholm och krävde representationsreformens omedelbara genomförande. Denna deputation, vars främste initiativtagare dock icke torde ha varit E. själv utan Oscar Dickson, har tillmätts ett avsevärt inflytande på riksdagsförhandlingarnas förlopp och blev bl. a. avgörande för Karl XV:s mycket betydelsefulla personliga ställningstagande.

E. inträdde omedelbart efter den nya riksdagens tillkomst i dess första kammare, vilken han sedan tillhörde i sexton år, som representant först för Älvsborgs län och därefter för Göteborgs stad. Han tog ingen genomgående aktiv del i partipolitiken, men anslöt sig närmast till det bl. a. av brodern Carl E. ledda s. k. skånska partiet, som tog initiativet till den bekanta kompromissen mellan de motsatta ståndpunkterna i grundskatte- och försvarsfrågorna. Inte heller inom utrikespolitiken gjorde E. i allmänhet några deciderade ställningstaganden, vilket till en del har satts i samband med att han på grund av sin exportrörelses övervägande inriktning på England och U. S. A. saknade starkare personliga intressen i de aktuella storpolitiska händelseförloppen. Hans arbete inom riksdagen begränsades i allt väsentligt till de ekonomiska och finansiella frågorna, men där gjorde han betydelsefulla insatser, bl. a. som mångårig ordförande i bankoutskottet. Hans sakkunskap på detta område togs även i anspråk för en rad specialuppdrag. Sålunda medverkade han bl. a. vid Sveriges övergång till guldmyntfot och i samband därmed vid tillkomsten av 1873 års skandinaviska myntunion. När Louis De Geer följande år fick det likväl ej fullföljda uppdraget att bilda regering, erbjöd han E. finansministerposten, vilken denne dock avböjde.

När det gäller att karakterisera E:s insatser äro några drag särskilt iögonenfallande. Ett av dessa är likheten i en rad olika avseenden mellan honom och fadern, Gustaf Henric E. Denna överensstämmelse omfattade icke endast själva valet av verksamhetsområden, som ju i flera fall direkt påverkades av fadern genom att E. övertog dennes poster. Den gällde även beträffande den allmänna grundinställningen till olika mötande problem, vilken hos båda präglades av en kristet färgad liberal övertygelse och därmed sammanhängande framstegsoptimism. E :s eget upprepade erkännande ännu långt fram i tiden av sin starka bundenhet vid faderns auktoritet förstärker intrycket av, att denna betydde anmärkningsvärt mycket såväl för inriktningen av hans verksamhet som för hans personlighetsutveckling. Inte heller i förhållande till sina samtida bland ledarna för de stora handelshusen företer han några påfallande originella drag med avseende på åsikter eller på de olika verksamhetsområdenas art. Utmärkande är däremot det även för denna kategori ganska enastående stora antal områden, på vilka han gjorde vägande insatser, liksom också den ovanligt utpräglade lyhördhet inför konjunkturernas växlingar, som bidrog till att göra honom till en sällsynt framgångsrik affärsman samtidigt med att han gjorde sig känd för hänsynsfullhet gentemot andras intressen. Genom sin sociala ansvarskänsla står han i första ledet bland de filantropiskt sinnade storföretagare under 1800-talet, som ha givit det moderna Göteborg en väsentlig del av dess särprägel. Johannes Paulson har i sina otryckta memoarer några omdömen om E., vilken bl. a. anges som i hög grad kyrkligt intresserad, »måhända till någon del under inflytande av sin fru, som var strängt schartauanskt sinnad». Hustrun var under långa tider lidande av kronisk sjukdom. Paulson påpekar E: s skarpa begåvning och anger honom i övrigt som »en tämligen känslolös natur, en smidig politiker, men i allt en kall förståndsmänniska». – E. fick efter fadern den tredjedel av landeriet Kviberg, som tidigare innehafts av dennes far P. P. Ekman. År 1890 sålde E. Kviberg till kronan, som på området uppförde kasernerna för K. Göta artilleriregemente.

Författare

J. M. Fahlström.” (Ur: Svenskt biografiskt lexikon: Johan (Janne) Jacob Ekman, urn:sbl:15872, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. M. Fahlström.), hämtad 2019-10-27.)