1900-talets Göteborg

I julklappsfrågan

”Dagens brännande fråga, skrifver en välvillig rådgifvare i St. Tidn.:

Det vore meningen att nu yttra några ord om sättet att ge familjemedlemmarne emellan.

Liksom allting annat, ha äfven julklapparnas värdebegrepp minskats, och den. som möjligen kan, använder hela summor till stora presenter i form af lyxartiklar, dyrbara husgerådssaker m.m. Ordet julklapp, som väl borde betyda endast en liten enkel, välment gåfva, växer och blir till en fruktansvärd Molock med skulder och obehagliga räkningar i släptåg, och på det sättet får den uråldriga, välkända strofen om, att »nu är det jul igen, och nu är det jul igen, och julen varar intill påska», en förvrängd mening, så lydande: julräkningarna äro så dryga, att de ej hinna betalas förrän till påsken.

Det borde dock vara så, att den vänliga tanken betydde mera ån sjelfva gåfvan; en aldrig så liten present, i hvilken man skymtar gifvarens förståelse af ett eller annat karaktersdrag, eller af smakritningen hos mottagaren, skalle skattas högre än en likgil­tigt, blott för brukets skull gifven dyrbarhet.

Att knappa in på hushållskassan och ge sin man presenter är ju icke direkt ett fel, men att taga på räkning, utan att reflektera öfver att denna öfverstiger tillgångarna, är tyvärr ett ganska vanligt julklappsförarbete i hemmen. Lyxen och fordringarna förtaga det innerliga i ett familjeförhållande; man går ur vägen för intima samtal för att slippa diskutera hvarandras ömsesidiga dårskaper, som dock ingen har lust att ändra, och förtroendet, den stärkande känslan af att mötas i arbete och sträfvan, försvinner så småningom.

Våra julklappar kunde — för att återgå till ämnet — förfärdigas af enkelt material på lediga stunder; de kunde ock köpas, men ej i öfverdrifven mängd och ej till enorma pris.

Däremot borde de alltid förses med lustiga deviser; till julen får hvar och en litet af rimtusse i ådrorna, och når de sedan på qvällen utdelades af pappa sjelf. är det troligt, att åtminstone familjefaderns skratt skulle klinga mera friskt och äkta, om han visste, att ej helgens fröjd komme »surt efter», utan var stundens, såsom all fröjds uppgift är.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 19 december 1900)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Julklappssäck.