”Här i Göteborg ha vi de senaste dagarne fått glädjas åt ett klingande slädföre, i det att ett rikt snöfall kommit. Men vissa vederbörande tycka förmodligen att . det som kommit är otillräckligt, hvarför de ock göra sitt till för att öka den hvita massan, men som de ingen snö ha att strö ut, så tar man det man har och.strör — salt.

Meningen därmed kunna vi ju visserligen förstå, nemligen att hålla hamnban- och spårvägsspår rena, men hur det sedan går med ”åkarekamparne” hvilka förspända med lastade slädar sätta sig fast på den bara gatan och sedan försträcka ben och senor för att komma loss, därom synes ingen bekymra sig. Man talar ofta om djurplågeri och kör- svenner antastas därför, men att detta förfaringssätt också ar ett djurplågeri, som borde beifras, tyckas icke vederbörande ha ögonen öppna för. Sedan staden fick spårvägarne om hand kunde man ju hoppas på en förändring härutinnan, helst som det för några år sedan blef förbjudet att salta, men att detta hopp slagit fel tycker åtminstone.

A.J. L–N” (Ur: Göteborgs Aftonblad 6 februari 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Kolpråmar vid Pustervik, bilden tagen mot norr och Göta älv. I fonden skymtar Göteborgs stads elektricitetsverk. År 1919.