”Sedan d. 13 d:s yttrande inkommit från stadsfullmäktige i Göteborg öfver den af länets landsting gjorda framställningen i frågan om stadgande såsom vilkor för införlifningen, att staden skulle Öfvertaga ansvarsskyldigheten för viss på Lundby kommun belöpande del af landstingets vid tiden för införlifningen åtagna förbindelser, har länsstyrelsen nu meddelat sitt utlåtande i denna viktiga, till kongl. maj:ts pröfning af stadsfullmäktige i Göteborg hänskjutna fråga, om Lundby sockens införlifning med Göteborg i judicielt, administrativt och ecklesiastikt hänseende, dock endast för så vidt angår föreningen de båda kommunerna emellan i kommunalt, ecklesiatiskt och administrativt hänseende.

Det är en mängd yttranden, som af länsstyrelsen på grund af erhållen remiss infordrats i frågan från kommunala och andra myndigheter i Lundby och Tufve socknar, hvilka utgöra ett gemensamt pastorat och äfven bilda ett vägbållningsdistrikt, äfvensom från civila och ecklesiastiska tjänstemän. Domkapitlet har ock meddelat sitt utlåtande I frågan.

Länsstyrelsen yttrar för egen del:

“Frågan om införlifvandet af Lundby socken med Göteborgs stad är icke ny. Det har sedan länge ansetts såsom helt naturligt att med Göteborgs stad, som är belägen på Göta älfs södra strand, borde förenas den midt emot belägna norra stranden af samma älf, tillhörande Lundby socken, i synnerhet som till stadens hamnområde sedan lång tid tillbaka jämlikt nödiga bestämmelser räknats äfven det till socknen hörande vattenområde i älfven, som med stadens egna andel af hamnområdet sammanhänger. Allt efter som den närmast stranden liggande delen af socknen mer och mer utvecklat sig till ett fabrikssamhälle, därigenom att en stor del af stadens affärsmän och näringsidkare äfvensom andra personer funnit med sin fördel föronligt att dit förlägga fabriker, värkstäder och upplagsplatser, har denna fråga också mer och mer uppmärksammats.”

Länsstyrelsen omnämner därefter att för frågans utredning en beredning af 18 personer tillsattes år 1890 af stadsfullmäktige i Göteborg och kommunalfullmäktige i Lundby, hvilken beredning 1890 afgaf sitt betänkande och förslag i saken och, därpå följer en redogörelse för de i saken infordrade utlåtandena.

Härefter anför länsstyrelsen följande:

“Hvad sålunda och i öfrigt i saken förekommit har landshöfdingeämbetet tagit i öfvervägande; och hvad först beträffar själfva hufvudfrågan,

Lundby sockens införlifvande med Göteborgs stad. så har landshöfdingeämbetet därvid kommit till den bestämda öfvertygelsen att, äfven om, enligt hvad utredt synes vara, en åtgärd af så genomgripande betydelse icke blott för staden Göteborg utan äfven för Lundby socken som nämda sockens förenande med staden under samma jurisdiktion och förvaltning skulle komma att medföra afsevärdt mycket större och mera direkta fördelar och vida mindre olägenheter för Lundby socken än för Göteborgs stad, det dock i det stora hela skulle blifva till öfvervägande gagn för båda kommunerna, om en sådan åtgärd ju förr desto hällre komme till stånd. Särskildt måste, på sätt stadens drätselkammare framhållit, i detta afseende beaktas att den snabba utveckling, som Lundby kommun genom sitt läge invid stadens hamn redan erhållit och med hvarje dag ytterligare går till mötes, inom jämförelsevis kort tid med nödvändighet måste medföra denna kommuns förvandling till ett stadssamhälle, och att de många stridiga intressen emellan de båda kommunerna, som nämnda förhållande med visshet skulle komma att väcka till lif och med ökad styrka underhålla alltefter det nybildade stadssamhällets fortgående utveckling, med all säkerhet skulle komma att förr eller senare framtvinga en sammanslutning de bägge kommunerna emellan till en enda.

Önskvärdt och lämpligt voro det därför utan tvifvel, om denna sammanslutning redan nu kunde genomföras.” (Ur: Göteborgs-Posten 21 februari 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: ”Samma år gamla Hisingsbron började byggas, år 1874, for Julius Weidig tillsammans med sin hustru och Bror Silvander över älven till färjeläget på Hisingssidan, där han avbildade detsamma. Fru Weidig klädde ut sig till bondgumma och kommer promenerande mitt på landsvägen. Bror Silvander står nere vid vattnet och visar ryggtavlan.”