”Renströmska badanstalten kunde i går fira sitt 25-årsjubileum, och med anledning häraf hade anstaltens styrelse inbjudit all nuvarande och en del f.d. personal vid såväl bad- som tvättanstalten till utfärd till Stjärnvik.

Kl. 4 e.m. ångade ”Ärland” ut från hamen med de till ett 100-tal uppgående deltagarna. Af styrelsen medföljde ordföranden ingeniör James Keiller och d:r Manne Bergengren, hvarjämte bankdirektör J.O. Jacobson mötte vid Stjärnvik.

Efter ankomsten dit serverades kaffe å nedra verandan, och om en stund samlades man uppe i restaurangen till den egentliga jubileumsfästen med utdelning af medaljer för långvarig och trogen tjänst.

Styrelsens ordförande ingeniör Keiller började med att framhålla dagens betydelse och lämnade en intressant öfversikt öfver Renströmska badanstaltens historia jämte en del belysande siffror från den 25-åriga värksamheten.

Vid ett sådant tillfälle som detta skulle det – yttrade ingeniör Keiller – ej sakna sitt intresse att i korta drag genomgå anstaltens utvecklingshistoria från de första åren, då svårigheter af många slag ställde sig hindrande i vägen för ett framgångsrikt arbete, till detta bemärkelseår, då vi med glädje och tillfredsställelse kunna konstatera, att anstalten i nuvarande stund söker fylla de anspråk – om ej allt för stora – som stadens innevånare på densamma kunna ställa.

Intressena för bad och behof af bad var i forna tider i Göteborg liksom i hela vårt land bland den stora allmänheten myhcket ringa; väl veta vi att de s.k. badstugorna på landet i vissa trakter då och då begagnades, men några egentliga badanstalter i städerna funnos ej, och någon ifver att skaffa sådana fanns ej hvarken i vår hufvudstad, Göteborg eller andra större städer. Särskildt för vår stad, Göteborg, ha vi endast att erinra oss ett mindre badhus vid Skeppsbron N:r 1, i medio af förra århundradet anlagd på initiativ och under leding af ingeniör Alex. Keiller senior, vidare den s.k. Löfströmska badstugan med ångstolar och bassin strax söder o n.v. Hisingsbron och sist ett litet varmbadhus i Brunnsparken.

Först sedan professor Carl Curman i början af sextiotalet börjat intressera sig för badvärksamheten och efter omfattande studium af utlandets förnämsta badanstalter anlagt Stockholms badinrättning vid Malmtorgsgatan, kan man spåra, att ett allmännare och lifligare intresse för och större insikt om nyttan för människan att flitigt begagna sig af baden, arbetat sig fram i vårt land.

I Göteborg insågo de ledande männen snart, att staden hade stort behof af en inrättning, där icke blott den mer bemedlade kunde få sig lämpliga bad utan däri äfven och framförallt de mindre bemedlade och arbetarne, som i allmänhet bodde i trånga bostäder, hvaruti renligheten ej alltid var den bästa, kunde mot skälig afgift erhålla bad. Men att få en aktieteckning till stånd och ett bolag bildat för byggandet af en badanstalt i Göteborg, som i vidsträktare mån skulle lämna billiga bad, för hvilka inkomsten icke betäckte driftskostnaden och ännu mindre lämna någon vinst, var då denna fråga fördes fram omöjligt. Men så inträffade den i Göteborgs annaler viktiga tilldragelsen, att stadens store mecenat, grosshandlanden Sv. Renström gaf staden den stora donationen, hvars stiftelseurkund medgaf, att afkasttningen äfven kunde användas för byggandet af badanstalter. Då motion i stadsfullmäktige 1871 väcktes att af Renströmska utdelningsfonden anslå medel till en bad- och tvättinträttning, vann detta förslag allmän tillslutning och redan den 7 december s.å. beslöto vederbörande att af fonden anslå 150,000 kr. för uppförande af en sådan inrättning. En beredning af fem personer tillsattes, bestående af grosshandlanden J.J. Dickson, handlanden August Kobb, rådmannen E. Melin, handlanden Lorens Lundgren och med. Doktor O. Torstensson, hvilken fick i uppdrag att uppgöra och till stadsfullmäktige inkomma med fullständiga förslag till byggnader för ett badhus med tvättinrättning, plats för desamma, byggnadernas utförande samt inrättningens användande och vård. Under beredningens arbete kom man snart till insikt om, att de anslagna medlen voro långt ifrån tillräckliga för en anstalt, som någorlunda kunde tillfredsställa äfven den tidens blygsamma anspråk på en sådan inrättning och vid förnyad motion beslöto därföre stadsfullmäktige den 17 april 1873 lägga ett för annat ändamål afsedt anslag af 75,000 kr. till badhusanslaget, som därefter tillhopa utgjorde 225,000 kr.

Sedan beredningen på våren 1873 aflämnat sitt förslag godkände stadsfullmäktige detsamma och tillsatte för arbetets utförande en styrelse bestående af ingeniör James Keiller, arkitekten J.E. Leo, handlanden Lorens Lundgren, rektor C.F. Winkrans och d:r O. Torstensson. Med hänsyn till de västra stadsdelarnes stora arbetarebefolkning hade beredningen föreslagit anstaltens förläggande till tomten n:r 85 C i Västra Haga, hvilken ock af stadsfullmäktige för ändamålet kostnadsfritt uppläts.

Som ordförande i byggnadsstyrelsen fungerade d:r Torstensson.

Förberedelserna för arbetets utförande och därefter byggnadsarbeten och flera andra arbeten bedrefvos med all möjlig skyndsamhet, men försenades ej obetydligt däraf, att det för ändamålet anslagana beloppet befanns otillräckligt, beroende dels på åtskilliga brister i den första utredningen och dels på under tiden mycket stegrade priser å såväl materialier som arbetslöner. Sedan stadsfullmäktige lämnat bifall till upptagandet af ett lån på 100,000 kr., kunde arbetet mera forceras, så att anstalten år 1876 kunde börja sin värksamhet, tvättafdelningen redan den 1 april och 1:sta klassens karbadafdelningar den 17 juli.

Redan i början af år 1876 hade stadsfullmäktige utsett den örutnämda byggnadsstyrelsen att som styrelse förvalta anstalten, och ha från denna tid och under anstaltens fortsatta värksamhet såsom ledamöter af styrelsen fungerat: d:r O. Torstensson, sekreterare i beredningen och ordförande i byggnads- och badhusstyrelsen till och med 1878, ingeniör James Keiller, vice ordförande från och med 1876 samt ordförande från och med 1895 och fortfarande, arkitekten J.E. Leo, ledamot frn och med 1876, vice ordförande från och med 1895 till sin afgång vid 1900 års slut, handlanden Lorens Lundgren, kassaförvaltare i byggnads- och badhusstyrelsen till sin afgång i april 1878, rektor C.F. Winkrans, ledamot i byggnads- och badhusstyrelsen till och med 1876, d:r Robert Fries, ledamot 1877 och 1878, d:r C. Forssenius, ordförande 1879-1894, grosshandlare F. Hollender, kassaförvaltare från och med april 1878 till och med 1894, ingeniör A.M. Bissmark, ledamot 1879-1886, lektor R. Ekstrand, ledamot från och med 1887 och fortfarande, d:r Manne Bergengren, ledamot från och med 1895 samt vice ordörande från och med 1901, bankdirektör J.O. Jacobson, kassaförvaltare från och med 1895 och fortfarande samt stadsarkitekten C. Fahlström , ledamot från och med 1901.

Af förenämda ledamöter har den i närvarande styrelsen såväl som samhället i tacksamt minne särskildt att ihågkomma: d:r Torstensson, som dels såsom sekreterare i beredningen och dels såsom ordförande i byggnadsstyrelsen under de tre första åren af anstaltens värksamhet offrade mycken tid, sakkunskap och intresse för anstaltens tillkomst och värksamhet, d:r Forssenius, hvilken i 16 år såsom styrelsens ordförande med ospard möda och intresse värkade för anstaltens tidsenliga utveckling och dess flitiga begagnade, samt arkitekten Leo, hvilken dels såsom ledamot i byggnadsstyrelsen och dels därefter såsom ledamot af styrelsen i sammanlagt nära 28 år genom sin stora sakkännedom, mycken uppoffring af tid och arbete städse värkat i anstaltens intresse.

Befattningen såsom kamrerer och styrelsens närmaste man har allt ifrån anstaltens öppnande 1876 innehafts af hr H.G. Sjögren, som med aldrig svikande plikttrohet och intresse kraftigt bidragit till anstaltens lyckliga utveckling.

Såsom förestånderska för tvättanstalten tjänstgjorde: fröken Margot Billingdahl från d. 1 april 1876 till d. 1 maj 1877, därefter fröken Albertina Sjögren till d. 1 Februari 1878, hvarefter fröken Lydia Hummel innehaft och fortfarande innehar denna sträfsamma befattning; och ha alla, hvar på sin tid, genom duglighet i sin sak, plikttrohet och nit bidragit till det anseende och förtroende tvättanstalten tillvunnit sig.

Såsom nämnts hade anstalten de först aåren af sin tillvaro ej så få svårigheter att bekämpa, dessa dock mäst af ekonomisk art: De redan från början lågt satta badpriserna fordrade, att de badandes antal måste blifa tämligen stort för att ett tillfredställande ekonomiskt resultat skulle ernås. Tyvärr dröjde det många år innan allmänheten fick intresse för att bada och lärde sig inse den stora betydelsen och nyttan baden medföra för hälsa och allmänt välbefinnande. Några siffror gifva oss den bästa upplysningen om badfrekvensen:

År 1877 serverades i anstalten 62,239 bad,
År 1887 – 114,548,
År 1897 – 131,345,
År 1900 – 156,037,

Anstalten hade ju ock vid början af sin värksamhet en skuld, hvars årliga räntor uppgick till omkring 7,000 kr. Lägges därtill en del kompletteringsarbeten årligen som drogo stora kostnader, kan man förstå att ekonomien i början var svårskött.

Sedan stadsfullmäktige ur Renströmska utdelningsfonden 1878 anslagit medel till betalning af anstaltens skulder samt för utförandet af behöfliga kompletteringsarbeten med tillhopa 138,500 kronor och allmänheten börjat att allt flitigare begagna baden, kunde anstalten icke allenast bära sina driftkostnader, utan äfven så småningom lämna öfverskott, det senare dock till en början hufvudsakligast från tvättafdelningen. Under senare åren, då insikten om badens stora nytta spridt sig i allt vidare kretsar, så att årliga badantalet uppgått till cirka 150,000 och däröfver kan äfven badafdelningen oaktadt sina billiga badpriser anses själf kunna bära sina driftkostnader.

Vi ha i nu upplästa återblick på anstaltens värksamhet äfven något vidrört styrelsens bemödande att genom så billiga badpriser som möjligt uppmuntra till allmännare och flitigare begagnande af baden. Då det ej sällan händer, att personer klaga öfver att baden äro för dyra samt mena, att då Renströmska anstalten tillkommit af skänkta medel, så borde priserna kunna hållas ännu mycket lägre, anförande som exempel, att badanstalter i Stockholm som åstadkommits på enskild väg, eller genom aktiebolag, lämna god vinst, så torde följande jämförelse vara af intresse:

I Renströmska badanstalten har under de gångna 25 åren serverats sammanräknadt 2,744,534 bad, för hvilka inkomsten utgjort kr. 1,325,453:05. Efter den taxa, som tillämpas vid Stockholms Badhus-Aktiebolags anstalter, skulle samma bad gifvit oss kr. 1,841,100:55 eller ej mindre än kr. 515,524:50 mera.

I tvättanstalten har under 25-årsperioden på 7,278 arbetsdagar behandlats 2,705,181 kg. främmad tvätt och 1,204,468 kg. badlinne eller tillhopa 3,909,649 kg. med en inkomst af 732,747 kr. 84 öre.

Äfven för tvätten ha afgifterna varit lägre än de priser som tillämpas vid dylika inrättningar i Stockholm, men då där gälla olika priser såväl för olika slag som för olika mängder af tvätt, kan en lika jämförelse som för baden icke så noggrant göras.

Med anledning af hvad nu relaterats kan styrelsen med tillfredsställelse se tillbaka på det gångna kvartseklet af anstaltens värksamhet och med förhoppning om en fortsatt lycklig och gagnande utveckling gå framtiden till mötes. Att anstalten hittills uppnått ett så godt resultat har den i väsentlig mån att tacka de dugande och intressanta krafter den haft i sin personal, af hvilka hvar och en i sin mån genom plikttroget, redligt och godt arbete bidragit till anstaltens bästa.” (Ur: Göteborgs-Posten 18 juli 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Interiör från simhallen i Renströmska badanstalten