”Domprosten d:r Wieselgren var sistl. Söndag eftermiddag helt nära att falla såsom offer för sitt aldrig tröttnande nit såsom själasörjare. Sedan han på f.m. predikat i Domkyrkan, hade han, åtföljd af sin sexårige son besökt en nyligen öppnad söndagsskola i Hagaskolhusets stora sal och företog sig derefter, enligt sin vana besöka åtskilliga i Haga boende sjuka. Då han härvid från det närmast alléen liggande huset af de på ena sidan om Kapuniergrafven belägna arbetarebostäderna i Vestra Haga skulle begifva sig till det midt emot på kanalens andra sida liggande huset, och han dervid ville undvika den långa omvägen och den djupa smutsen, föll det honom helt naturligt, att såsom han flere gånger under de närmast föregående dagarne gjort, begagna den korta genvägen öfver isen på Kapuniergrafen. Ehuru denna efter utseendet hade samma fasthet som förut, hade likväl den milda väderleket, som ur elfven, kanalerna och vallgrafven borttagit alla spår efter vinter, äfven här verkat så mycket att isen brast, när han, nedstigen på trappan, derpå tog det andra steget. Vår domprost, som tack vare sitt måttliga lefnadssät, i trots af år, mycken sjuklighet och öfvermenskliga ansträngningar, har en ovanligt vigör, vände sig i fallet mot den ej mycket aflägsna trappan, som han, under det isen alltjemt brast under hans händer, lyckligen nådde, ehuru han icke ensam kunde arbeta sig upp i saknad af allt fäste för fötterna. Hjelp uteblef likväl icke länge, tillkallad av sonens gälla rop.

Domprosten infördes i ett närbeläget hus, gick här genast till sängs, under det torra kläder hämtades, och begaf sig derefter hem, der han ånyo intog sängen. Det kalla badet synes icke hafva medfört några obehagliga följder och har på intet sätt afbrutit gårdagens verksamhet.” (Ur: Göteborgs-Posten 19 mars 1861)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Sträckningsbild längs kaponjärgraven söderut mot Skansberget och Skansen Kronan. Utsikt från Allégatan.