”Ingeniör Atterberg har, som bekant, väckt förslag att det skulle uppdragas åt spårvägsstyrelsen att utreda anläggnings- och driftkostnaden för en hästspårväg från Linnéplatsen till Allmänna

och Sahlgrenska sjukhuset å Änggården.

Spårvägsdirektören, ingeniör Edström, som verkställt denna utredning, afstyrker at följande skälen hästspårväg såsom opraktisk och oekonomisk:

Till följd at den stora stigningen å vägen till sjukhuset blir dock driften af en hästsparväg mycket opraktisk och dyrbar. Vid den största å de nuvarande hästspårvägarne förekommande stigningen i Victoriagatan mellan Sahlgrensgatan och Vasagatan, som uppgår i medeltal till 2,2 proc. och är 350 meter lång, användas tvenne hästar för hvarje vagn och torde vid stigningen till sjukhuset, som uppgår till 4,23 proc. och är 600 meter lång, trenne sådana blifva nödvändiga. Dessa trenne hästar skulle kunna upprätthålla trafiken med en vagn tre timmar i oafbruten följd, exempelvis mellan 10 f.m. och 1 e.m. Vill man uppehålla driften längre tid än tre timmar, hvilket torde visa sig önskvärdt, blir det erfoderliga antalet hästar motsvarande större.

För en fart från Linnéplatsen till sjukhuset skulle åtgå en tid af 8 minuter. Jämförelsevis må nämnas, att en fotgängare be­kvämt tillryggalägger samma sträcka på 11 minuter. Vid fart med hästspårvagn från sjukhuset till Linnéplatsen åtgå 6 minuter. Beräknas ett upphåll vid hvardera ändstationen at 3 minuter, skulle, då endast en spårvagn användes, denna kunna afgå från Linnéplatsen hvar 20:de minut. Att med endast en vagn, som medtager högst 22 personer, uppehålla trafiken skulle dock endast i ringa mån tillgodose behofvet af fortskaffningsmedel, hvadan det torde blifva nödvändigt att köra med antingen två eller fyra hästspårvagnar, motsvarande afgång från ändstationerna hvar 10:de eller 5:te minut.

Då 4 vagnar användas skulle under en ! timma högst 264 passagerare kunna befordras. Detta antal kunde visserligen under nuvarande förhållanden vara tillfylles om hvardagarne, men ej under hälgdagar, då, enligt folkräkningen, mellan kl. 11 —12 i medeltal 513 personer passera vägen till sjukhuset och mellan kl. 12—1 i medeltal 592 personer gå i motsatt riktning. Likaså skulle denna drift vid ökad trafik äfven under hvardagarne vara otillräcklig.

Då nu vid användandet af fyra vagnar minst 14 hästar (12 för driften och 2 i reserv) blifva erforderliga och utgifterna för hästarnes skötsel och underhåll samt tör personal och underhåll af linien uppgå till c:a 38 kr. pr dag, under det att inkomsterna knappast torde öfverskrida 20 kronor, inses lätt, att en hästspårväg skulle vara synnerligen oekonomisk. Att använda endast tvenne vagnar skulle visserligen minska den förlust, som uppstår genom hästspårvägen, men på samma gång i ännu otillräckligare mån tillgodose trafiken. Härtill kommer att skenorna för de nuvarande hästspårvägarne äro så utslitna, att de, om de användas, ständigt skulle förorsaka dyrbara reparationsarbeten.

Det enda riktiga torde därför vara att anlägga en elektrisk spårväg, som, med tanke på att trafiken uppehölles endast en kortare tid af dagen, bygges med skenor af mindre profil än de, som begagnas vid stadens elektriska spårvägar. Genom användande af enkelspår och billiga stolpar för ofvanjordsledningarna kunna anläggningskostnaderna ytterligare förminskas. En elektrisk vagn skulle befordra passagerarne från Linnéplatsen till sjukhuset på 4 minuter, och behöfvas för uppehållandet af 5 minuters-drift endast tvenne vagnar. Då en vagn kan mottaga 38 å 40 passagerare, kunna ej mindre än 460 å 480 passagerare befordras per timme i en riktning. Om så erfordras finnes dessutom möjlighet att från de elektriska spårvägarne i staden tillsätta flera vagnar. Utgifterna för anläggningen af en sådan spårväg, inklusive kostnaden af två nya vagnar, uppgå till 60,000 kr.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 21 november 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Svart/vit bild över det nybyggda Sahlgrenska sjukhus i Änggården ca år 1900.