Under rubriken ”Från allmänheten” fanns följande uppmaning att protestera mot det planerade bygget i Vasaparken införd den 4 december 1901:

”Med förvåning och förstämning har allmänheten följt utvecklingen af den s. k. Vasaparksfrågan. Man trodde, att, sedan stadsfullmäktige en gång uttalat sin mening om det olämpliga i att bebygga platsen, frågan skulle vara bragt ur världen. Men den har åter lefvat upp genom deras tillskyndan, som vilja lägga Högskolan i parken, och trägen kanske vinner, ej genom öfvertygando skäl, men genom att tröttrida allmänna opinionen.

Under diskussionen om denna sak ha underliga påståenden framkommit. Det mest vidunderliga torde väl vara, att på hela Göteborgs område ej skall finnas annan för Högskolan lämplig plats än i Vasaparken. Detta är dock ett påstående, som faller på sin egen orimlighet. Hvem som hälst skulle kunna utpeka flera förträffliga platser. Bland andra skäl för Högskolans förläggande till Vasaparken har äfven anförts nödvändigheten af att den finge ett centralt läge. Men i en stad af Göteborgs dimensioner kan man ju knappast tala om afstånd, åtminstone ej i sträckningen norr —söder. Dessutom får ju staden snart elektriska spårvägar, som ytterligare förkorta afstånden.

Detta koncentreringsbegär, som tyckes vara utmärkande för Göteborg (hamnpirförslaget, motståndet mot elektr. spårvägens sträckning till Klippan m. m. d.) står ju fullkomligt i strid med de principer, som följas i nutidens storstäder. Där söker man breda ut sig så mycket som möjligt genom ett kraftigt utveckladt kommunikationssystem. Luft, ljus och planteringar! så heta de modärna krafven.

Det finns egentligen blott en synpunkt, som kunde komma i betraktande vid bebyggandet af Vasaparken, och det är den ästetiska. Ja, en ståtlig byggnad skämmer ej en plantering, och särskilt borde, tycker mången, ett vetenskapens tempel intaga ett dominerande läge i en stad, där materiella intressen spela en så stor roll.

Men det kan frågas, om den ästetiska synpunkten — den enda, som här värkligt väger något — bör i detta fall vara afgörande. Vi svenskar ha i allmänhet ett begär att gifva det vackra, det som tar sig bra ut, försteget framför det goda och nyttiga. Exempel därpå skulle kunna anföras från publika anläggningar och byggnader i vår egen stad. Detta är helt säkert en oriktig princip, i synnerhet när det gäller vården om en kommun. Det goda, det nyttiga, det för alla samhällsmedlemmar hälsosamma bör sättas i första rummet. Men nu är det utan tvifvel för hela staden nyttigast, att Vasaparken förblir obebyggd. Ej blott för de smås skull. Försvararna af parkens okränkbarhet ha stirrat sig blinda på denna synpunkt, och af denna ensidighet ha motståndarna vetat skickligt begagna sig. När de vuxna tvista, få barnen vanligen sitta emellan, ehuru det borde vara så, att ungdomens väl borde gå framför allt. Men efter som detta ännu ej trängt igenom i det allmänna medvetandet, hade det varit klokt att påpeka alla medborgares intresse af parkens okränkbarhet.

Det är något oerhördt, att ett stadsområde, som är upplåtet till park, och som därtill ligger nära stadens centrum, utan tvingande nödvändighet bebvgges. I England skulle ej ens ett sådant område som Heder få bebyggas.

Men, har man sagt,för Vasaparken gäller den bestämmelsen, att det finge tillsvidare användas till park. Detta är en mycket märkvärdig bestämmelse, som ger anledning till begrundande och undran. Gäller måhända något dylikt äfven för öfriga planteringar i vår stad? Hvem ger oss då garanti för att ej så småningom ”tvingande” omständigheter komma att fylla våra fria platser med stenkolosser? För att hindra ett farligt prejudikat borde alltså energiskt protesteras mot förslaget. Göteborg har blifvit kalladt parkernas stad. Hvems förtjänst är detta? Ej det nuvarande släktets, utan en äldre generations — män med en viss storslagenhet. De ha gifvit oss Trädgården, alléerna, Kungsparken, Slottsskogen. De, som styra och ställa nu, ha ökat detta med det smala området vid Parkgatan och Vasaparken. Men man tycks redan ha ångrat sig. En gången generation gaf oss planteringar, och vi ämna ge våra efterkommande stenkolosser och gator. Detta är ej att uppehålla goda traditioner, ej häller att tänka på framtiden. Ett kommande släkte skall en gång bedöma våra mått och steg och stå undrande inför ett sådant förslag som Vasaparkens bebyggande.

Allmänna opinionen i staden är för parkens okränkbarhet. Fråga hvem ni träffar! Det är ej af ovilja mot Högskolan, som hvarje göteborgare är glad och stolt öfver. Men man sörjer öfver, att två intressen, som ej behöfde korsa hvarandra, här råkat i konflikt.

Allmänheten voro tacksam för att få se värkliga bevis framdragas för den t v i ngande nödvändigheten att förlägga Högskolan till Vasaparken. Dessa äro ej ännu framlagda. Vi hoppas, att de ej skola kunna anföras; ja. vi äro förvissade därom.

Allmänheten tyckes emellertid taga saken likgiltigt. Men den är ej likgiltig — ett allmänt möte skulle säkert komma att visa motsatsen — den är blott, såsom ofvan sagts, trött. Ty det deprimerar till sist, att, just då man tror sig ha kommit till slutet af en strid, man plötsligt märker, att striden börjar på nytt. Men låt oss vara lika ihärdiga som våra motståndare, och, då vi ej äga beslutanderätt i saken, vädja till hrr stadsfullmäktige, som. vi hoppas det, skola fatta samma beslut i saken som förra gången.

Låt oss under tiden begagna oss af den rätt vi äga:protestera, protestera, protestera.

Högskolevän” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 4 december 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Högskolan med östra gaveln. Tornet på Vasakyrkan t.v.