”Jag gick dit vid 5-tiden. Vädret var ej alls göteborgskt, utan så vinterligt vackert, som det någonsin kan bli här nere i ”södern”. Solen höll just på att gå ned bakom bergåsarne i vester, och månens blanka skifva, ännu blek och utan förmåga att verka lysande, hade hunnit öfver Karlsrobergets (eller hvad det heter) krön.

Mot Slottsskogen strömmade massor af folk, åkande, skidlöpande, skridskobärande, kälkdragande eller lösa och lediga män, kvinnor och barn af alla åldrar – utom möjligen den allra spädaste.

In genom grindarne och uppför backen ofan Malmgården gick strömmen – och det gjorde äfven jag. Öfverallt rundtomkring var lif och rörelse, det sportades och glammades, lektes och stojades – alla hade roligt. Hvarje liten backe togs i anspråk för kälkåkning af småttingar, som ej fingo eller vågade åka i stora liden, och var än ”banan” ej synnerligen banad och den distans kälken orkade gå tämligen minimal, så ”var man glad ändå”, som det står i visan. Helsans rosor blomstrade på små runda kinder, fröjden lyste ur klara ögon och jubelropen skallade från hundra mer eller mindre ofördärfvade strupar. Gjorde man en kullebytta och fick sig en ”skrapa” af modren jord, så fäste man sig ej därvid. Det blott förhöjde nöjet. – Ja du minnes väl, tillbedda, stadgade läsarinna, hur roligt vi själfva hade i vår gemensamma grönare ungdom!

I en backe strax hitom stora dammen öfvade sig tre vackra flickor i den åldern, då giftasfrågan börjar bli aktuell, med skidlöpning. De buro sina resp. fortkomstredskap – ej fortkomstledamöter! – uppför backen, spände dem på sig när de kommo upp, och så bar det i väg utför branten. Med hållningen var det si och så, men gick gjorde det. Aj, där låg en på näsan i snön! – ”Lilla tärna, rodna gärna; res dig, jag har intet sett!”

Stora liden, som denna tid på dagen är fri för alla, togs flitigt i anspråk af stora och små, unga och gamla. En långkälke, belastad med sex personer och styrd af en lång stång – ”masken” lär den visst kallas på det göteborgska Strixspråket – ilar utför den isbelagda banan, tätt ”i hälarne” följd af en toffelbrydd pojke, liggande på magen å en fotslång ”böna” af ganska primitiv konstruktion. Omkullåkningar förekommo tidt och ofta, synnerligast när ”skumpen”, en försvarlig fördjupning midt i banan skulle passeras. Denna ”skump” syntes bereda det yngre släktet ett alldeles särskildt nöje, och det var med vemotd i blicken som de senare på kvällen åsågo, huru hålan igenfylldes med snö och vatten.

Åkningen afbröts emellertid snart genom en parkvakts bud. Vakten hade placerat sig invid banan strax nedanför själfva backen och tutade sitt »slut» i öronen på hvar och en åkande, som med svindlande fart passerade. En blef så skrämd af oljudet, att han styrde rakt på ”banvallen”, hvarvid de två damerna han skjutsade helt plötsligt kommo att intaga tämligen vårdslösa attityder.

Undertecknad begaf sig nu in i vinterpaviljonen, där rykande glögg af lindrigt prima kvalité satte behöfligt i den något afkylda kroppshyddan. Hvarför har man ej ordnat så, att en präktig toddy kan erhållas därute? Det vore dock kucku i vinterkylan.

Så bar det åter i väg ut i vimlet. Nu hade ”mörkret fallit på”. Mörkt var det dock icke, ty från nordisk himmel lyste nattens drottning med sällsynt glans, och skenet återkastades på ett praktfullt sätt af dammens klara isspegel. Antalet åkande och promenerande å dammen ökades för hvarje minut, och de skarpa stålklingornas ”ritsch” blandade sig med sorlet från lefnadsfriska läppar till ett medryckande fortissimo. Ute å dammens södar del, invid den vackra holmen ni vet, svängde ynglingar och jungfrur lusteliga om efter en med mera kraft än skicklighet trakterad ”munharpas” ljufliga toner, och utanför grindarne på snöhöljda fälten ströfvade skidlöpare i olika riktningar.

Nu i väg till kälkbacken igen. Innan jag hann lemna dammen fann jag mig genom en vårdslös, stålskodd ung tärnas åtgörande helt hastigt placerad på alla fyra ofvanpå den frusna böljan, men olycksfallet medförde lyckligtvis intet framtida men.

Stora liden, som ej längre var fri, upplystes nu af facklor eller bloss i en lång rad som slingrade sig upp igenom dalen. Det dröjde ej länge innan ”hyresgästerna2 för aftonen befunno sig på platsen, och snart var åkningen i full gång. Uppe på startplatsen hade man mycket muntert; omgifningen var också sådan att den kunde bibringa stämning af både glad och allvarlig art. På båda sidor om den upplysta banan reste sig de skogklädda höjderna, hvilka icke berördes af facklornas fladdrande sken. Det på norra sidan liggande bergets snöklädda topp, hvilken ej nåtts af sluttningarnas flora, lyste glänasnde hvit i månskenet. ”Det var en tafla att se, det var en tafla att lefva”.

Jag dröjde länge där uppe, men slutligen knallade jag mig åter ned till de nedre regionerna. Den gamla vördnadsvärda eken nere i korsvägen hade försetts med en ståtlig dekoration af kulörta lyktor, och bänken rundt stammen var förvandlad till ett det trefligaste bord, hvarest de åkande hade tillfälle att läska sig i förbifarten.

”Skumpen” var nu borta, men en och annan ofarlig kullerbytta gjordes dock. En ung fru, som på grund af den häftiga farten och vindfånget var något tunnklädd nertill, när kälken stannade, förklarade i energisk ton för sin förkrossade herre och man, som var den styrande – nota bene för kälken – att hon ”aldrig åker mer som ett spektakel i den liden”; men om en stund hade hon synbarligen gllömt sin föresats, ty hon var åter i farten, ehuru hon nu placerat sig försiktigare.

Hur länge man höll på att roa sig vet jag ej, ty jag gick hem vid 10-tiden. Strax utanför grindarne hade två ekipage kört vält. ”Ekipagen” bestod af stora arbetsslädar, å hvilka packlådor placerats såsom säten. Nu lågo de talrika passagerarna; lådorna, schalar och andra inventarier uti snön i behaglig oordning. Alla voro dock glada och ingen blef fördärfvad.

Don Cyrano.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 22 februari 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Vinterbild från slottsskogen på 1910-talet med ett antal pojkar och flickor samlats för kälk- och skidåkning