Det var strejk vid bagerierna i Göteborg i mars 1902 och stämningen var uppretad bland de strejkande då strejkbrytare hade anlänt till staden och under kvällen den 7:e mars uppstod våldsamheter på stadens gator och det skildras i dagens berättelse hämtad ur Göteborgs-Posten:

”Det är dess bättre sällan vår stad är tummelplatsen för värkliga folkupplopp, men i går afton inträffade detta.

En mängd folk samlades vid 7-tiden på kvällen utanför bagaremästare Segerdahls bageri i Majorna. Där gick dock allt lugnt tillväga och efter en stund begaf sig folkmassan därifrån. De flästa begåfvo sig därefter till hr Adolf Johanssons bageri vid Stigbergsliden och där blef stämningen mera hotfull. Mängden skingrades dock rätt snart äfven där, utan att något nämnvärdt bråk varit å färde.

En stund efteråt hade folkskockning bildats utanför ångbageriet vid Andra Långgatan. Där började de första allvarsamma upptågen. Skrän och hvisslingar fyllde luften och alla försök att skingra massorna voro länge förgäfves. Tvärtom ökades folkskarorna allt mer och mer och skränet var mången gång alldeles öronbedöfvande. En och annan sten började äfven kastas och en af ångbageriets fönsterrutor träffades och spräcktes, men någon annan skada skedde ej. Slutligen drogo sig massorna dock därifrån och togo vägen öfver Linnégatan och Risåsgatan upp till hr Olof Asklunds nyuppförda bageri.

Att där skulle bli något särskildt, kunde man förstå däraf, att en massa stenar upptogs under vägen, och knappast hade folket kommit fram till bestämmelseorten förr än stenarne började hvina från alla kanter.

Kratsch! Där krossades en af de stora modärna skyltrutorna! Där ännu en! Och så fortgick det vidare. Stenarna åstakommo en stor förödelse å hela raden af skyltfönster. Knappast en enda blir skonad men flere genomborras på flere ställen.

Men nu hinner polisen ingripa. Detta sker ganska våldsamt, men folket måste undan, ty utom det att förödelsen måste stäfjas så får också trafiken upprätthållas. Polisens arbete blir ingalunda lätt. Gång på gång tränga massorna fram och har man ändtligen fått dem skingrade på ett håll, så försvinna de på någon bakgatan och komma fram lika manstarka på ett annat ställe. Ny bortdrifning och ny rusning! Detta upprepas alltjämt och icke så sällan slungas stenar äfven mot poliserna, som visserligen dräffas däraf, dock lyckligtvis utan att taga dock allvarligare skada.

Efter flera timmars energiskt arbete lyckas polisen dock blifva så pass herre öfver situationen, att man kan säga att lugnet återställts. Visserligen fortsättes skränet till långt in på natten och stämningen är fortfarande upphetsad, men det är blott mindre skaror som larma och de våga sig icke fram till den egentliga demonstrationsplatsen.

Under de värsta oroligheterna såg det mången gång ut som om det skulle arta sig till formlig batalj. Därför må man ju icke förtänka polismännen att de en och annan gång icke kunde alldeles bibehålla lugnet. Dock kan man icke säga att polismännen till fots på något sätt förginge sig. Men den ridande polisen däremot förhöll det sig emellertid si och så. Att den red in på trottoarer och till och med in i butiksgångar är ju icke så mycket att fästa sig vid, men att såsom nu skedde göra chock mot massorna och rida kull dem som icke hinna undan tillräckligt fort, och till och med utan ringaste hänsyn slå omkring sig med ridspöet och icke vårda sig om hur eller hvar slagen träffa, är dock att drifva nitet för långt.

De som aktivit deltoge i excesserna voro som vanligt ligapojkar och annat löst folk.” (Ur: Göteborgs-Posten 8 mars 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Andra Långgatan mot väster från Järntorget omkring år 1915.