”Det brukar vara fest den 11 mars på Göteborgs slumstation. Så var det äfven i år. Det är konsul Joh. Ekman som på detta sätt firar sin födelsedag.

I båda rummen på stationen vid Nyströmsgatan 128 – såväl som på de två andra stationerna – stå långa bord prydda med hvita dukar och hyacinter, och för 33 middagsgäster är det dukat. Nu börja gästerna anlända. Det är de undangömda, de glömda, gamla änkor, darrande af ålder och umbäranden; gamla gubbar utan arbete, för länge sedan tröttkörda i lifvets uppförs- och utförsbackar; yngre personer utan huld och skydd; någon blek gosse, som fått infinna sig på sjuka mors »biljett» o.s.v.

Solen tittar gladt in i de ljustapetserade rummen, lyser mildt öfver bleka anleten som själfva tala, fast ingen af de närvarande rör läpparna.

Tyst och väntande sitter den långa raden.

Nu  knäpper någon på en guitarr, ännu två andra guitarrspelare stämma in, det blir musik och sång – kraftig, rytmisk, glad.

De gamla tiga och lyssna.

Så leder slumsystern bordsbön. Hon »ber till Gud, alla de som nu här kommit tillsammans måtte åtminstone för denna lilla stunden kunna glömma hur tungt och svårt och knappt de annars ha det, att de måtte alldeles förgäta hvarje slag af bekymmer och få känna det riktigt gladt och trefligt».

Hårda, valkiga näfvar torka någonting ur immiga ögon, förkläden lyftas upp till skrynkliga gamla ansikten och någon mer välställd låter en grof hvit näsduk ta emot rullande stora tårar.

Nu bäres den rykande, varma maten in. Där är vällagad kalopps med bruna bönor och potatis, där är god fruktsoppa och fint hvitt bröd och sist kommer doftande kaffe.

Hur skumma anleten ljusna! Man ler, man ler i kapp med vintersolen. Slumsysterns bön är uppfylld.

V.K.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 12 mars 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Nyströmsgatan 22 x Vaktmästaregatan 5.