”Åter har en svår hissolycka inträffat härstädes. Offret denna gång en 14-årig springgosse Gustaf Gustafsson, anställd å Grand Hotel Haglund. Ung i tjänsten – han hade varit å hotellet 14 dager – visade han sig mycket intresserad för allt i hotellet. Särkildt personhissen var föremål för hans oaflåtliga observationer och experiment. Man varnade honom gång på gång därför och när detta icke hjälpte förbjöd man honom att utan tillsägelse begagna hissen. Men hans nyfikenhet var för stark. Då han vid 6-tiden i går afton hade en ledig stund smög han åter in i hissen, denna gång antagligen för att se, huru det tog sig ut nedåt, när hissen steg uppåt. För detta ändamål, antager man, lade han sig ned på hissens golf, räckte hufvudet utanför detta vid ingången och såg så ner genom öppningen invid hisskorgen. Så drog han på det rep, genom hvilket hissen bringas i gång och så var det uppför. I nästa ögonblick hör man ett egendomligt ljud från hissen och efter ännu ett ögonblick stannar den; draglinorna ha slagits af drifhjulen och spärrhakarne bromsa hissen. Det är ungefär midt emellan första och andra våningen. Man skyndar till och finner till sin fasa springossen liggande framstupa å golfvet och öfre delen af hufvudet tillplattad mellan hissen och den ett par tum därifrån befintliga väggen. Gossen hade, alltjämt enligt antagande, tyingen bevittnade tilldragelsen, icke kommit att tänka på att denna vägg tog vid, där ingångsöppningen slutade, och så hade han själf gjort döden oundviklig. Det motstånd, som uppstod, då den sammanprässade hufvudskålen släpades mellan hissen och väggen, värkade omsider därhän, att linorna kastades af. Döden hade naturligtvis varit ögonblicklig.

Den under så beklagliga omständigheter omkomne var son till en handlande i n:r 10 Kaponniergatan. Under sin korta tjänstgöring å hotellet hade han genom ett vaket, hurtigt uppträdande vetat göra sig mycket omtyckt.

Om än af hvad här ofvan sagts framgår, att gossen själf varit vållande till olyckan, så bör i detta sammanhang likaväl framhållas att hissen i fråga (som drages af vatten från vattenledningen) är så otillfredsställande inrättad, att man måste förvåna sig öfver, att någon olycka ej inträffat i den förut. För det första saknar den dörr att stänga till, då den sättes i rörelse – de elektriska hissarne kunna, som bekant, icke sättas i gång, förrän dörrarne blifvit sängda – och för det andra, och det är vida betänkligare, finnes mellan dörren från hotellets vestibul och hissen ett jämförelsevis rätt stort mellanrum, ett  slags tambur, hvars golf ligger i jämbredd med hissens. Att man under sådana förhållanden har lätt att förgäta den fara, som lurar öfver en, i fall man underlåter att placera sig helt innanför hisskorgen, är helt naturligt. Det är värkligen ägnadt att väcka förvåning, att en så anordnad hiss någonsin blifvit godkänd för persontrafik.” (Ur: Göteborgs-Posten 25 april 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Grand Hotel Haglund.