”Våra nya spårvägsanläggningar ha nu fortskridit så lålngt att man i går kunde företaga den första officiella profkörningen å den del af linien Redbergslid–Majorna, sträckan Järntorget–Slottskogsgatan, som är fullt färdig. Bland deltagande i färden märktes stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande, spårvägsstyrelsen in corpore, representanter för Allmänna svenska elektriska aktiebolaget i Västerås, som levererat vagnarnas mekaniska delar, för Siemens & Halske, som lämnat de elektriska ledningarna och belysningen, för prässen m.fl.

Vid half-tolftiden körde den elektriska vagn, som skulle befordra de inbjudne, fram till mötesplatsen på Första Långgatan. Båda sidorna af gatan voro kantade af en oöfverskådlig människoskara, som med förundran betraktade det nya kommunikationsmedlet. Men passagerarne fingo ej lång tid öfver till meditationer öfver huru tiderna förändras. Man fick brådt om att ’gå ombord’ och ett ögonblick senare satte sig vagnen i gång på direktör Edströms signal.

Från främre plattformen, där vi fattat posto, erbjder sig ett präktigt tillfälle att öfverskåda färden. Längs Första långgatan glider spårvagnen nästan ljudlöst fram med half kraft, här och där minskad när någon mötande häst visar allt för olycksbådande oro. Vagnen svänger så in på Johannisplatsen och stryker tätt intill Stigbergsliniens ändstation. Spårvägshästarnes mållösa häpnad och undran skulle vara värd sitt särskilda kapitel. Så ökas farten och den besvärliga Stigbergsliden tages med glans. Gatan tränger sig här, som bekant, samman och föraren måste flitigt anlita klockans varningssignal för att hålla linien klar. Småpojkar i mängd ha nämligen satt efter vagnen, jublande och larmande. På Stigbergstorget få de förstärkning af majpojkar. Dessa som tyckas vara mer medvetna om ’stundens allvar’, hälsa den i denna stadsdel hittills osedda spårvagnen med ljudliga hurrarop. Nyfikenheten och öfverraskningen äro emellertid ej blott begränsade till ungdomen. Längs Carl Johansgatan, som vi nu äro inne på, stå fullt af människor och i hvarje fönster synas skådelystna, och man förvånas knappt när man till sist ser en åskådare ej ge sig tid till att öppna fönstret utan helt sonika köra hufvudet genom rutan.

Man är så efter c:a tio minuters färd framme vid ändstationen vid Slottsskogsgatan och kan nu taga vagnen i närmare skärskådande.

Man frapperas främst af det eleganta intrycket den gör. Utvändigt är den målad i ljusblått och hvitt, inuti är den boiserad i ask med valnötsfyllningar med bekväma soffor af ljus och mörkbetsad ask, hvilka rymma tjugo personer. Väggarna upptagas till vagnens halfva höjd af  glas, afdelade i tre fält. De eleganta vagnarne, som upplysas af tvänne rader elektriska lampor och som kunna ventileras på ett mycket effektivt sätt, ha å de rymliga plattformerna plats för 10 personer på den bakre och 8 på den främre. Linietaflorna komma att målas i olika färger, blått, rödt, grönt och hvitt, till trafikanternas ledning.

Sedan ändstationens vagnhall tagits i beskådande anträdes återfärden till Första långgatan. Allt aflopp utan minsta malheur. Afsikten är nu att under några veckors tid företaga upprepade öfningsturer, hvarefter denna sträcka öppnas för allmänheten.

Då kan alltså lite hvar företaga denna lilla angenäma färd och säkerligen skall och hela Göteborg då profköra på de ’elektriska’.” (Ur: Göteborgs-Posten 30 juli 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Parti av Första Långgatan sett mot öster. Från vänster nr 27 (Stadens 11 rote, nr 65-71) och 25 (Stdens 11 rote, nr 64). Vykort med fotografi som förlaga.