”Herrar stadsfullmäktige fattade i går afton efter en mycket sakrik och uttömmande debatt med stor majoritet det beslutet att för en köpeskilling af 1,550,000 kr. inköpa egendomen Gamla varfvet, hvars inköp man för fyra år sedan med ännu större flertal afböjde. Utgången berodde icke därpå att en så stor mängd fullmäktige under mellantiden ändrat åsikt utan därpå att själfva frågan sedan dess legat till sig och mognat. För vår del få vi också bekänna att äfven vi, som förra gången voro mot köpet, och som i går gingo till Lilla börssalen utan att, efter åhörande förut af en mängd skäl för och emot, ha kunnat bilda oss en bestämd mening, likväl under debatten blefvo liksom många andra omvända.

Oppositionens talan fördes, utom af reservanten i drätselkammaren borgmästare Trana, hufvudsakligen af v. ordf. d:r Leman, hrr Hessle, Boman, Lybeck och Broström, under det att inköpet med goda och sakrika skäl förordades af hrr Fischer, Waller, Sternhagen, Atterberg och Conricus.

Opponenternas argument voro egentligen de tre: 1, fruktan för ytterligare skuldsättning, 2, för högt pris och 3, intet trängande behof att köpa.

Dessa argument mot inköpet bemöttes därmed att så godt som alla nu voro ense därom att staden i alla fall måste förvärfva Gamla varfvet för att vinna ökadt och behöfligt kajutrymme, som ock hamnstyrelsen i brist på bättre sökte tillgodose med det förkastade pirförslaget. Om priset än vore högt finge man komma ihåg att tomtvärdena, sedan frågan sist var före, redan stigit betydligt och säkerligen komme att ytterligare stegras samt att stadens hundratusental sig belöpande tomter väster om Gamla varfvet, som nu icke lämnade någon afkastning, genom inköpet genast finge högre kurs. Äfven om staden ännu på en tid ej behöfde kajutrymmet, skulle man dock redan i det ökade tomtpriset ha god utsikt att få ränteförlusten under vänteåren betäckt. Förkastade man däremot nu anbudet, måste man framdeles expropriera egendomen till då gällande pris och det vore tydligt att detta måste år från år bli högre. Hr Atterberg trodde t.o.m. att endast det område, som behöfdes för den breda strandgatan, i så fall skulle uppgå till hela köpeskillingen.

Hr Fischer, som punkt för punkt bemötte hr Tranas reservation, skingrade efter vår mening på ett särdeles öfvertygande sätt såväl hr T:s som d:r Lemans farhågor för att staden icke skulle kunna bära den ökade skuldsättningen. Göteborgs skuld vore nämligen gjord för produktiva ändamål, som till större delen redan bure sig och staden hade härvidlag endast följt exemplet af alla framåtgående samhällen i vår tid. Också vore stadens finanser och kredit fortfarande förstklassiga. Med ökadt innevånartal, med ökad handel och industri, som mer än något annat hade sin kraftkälla i vår hamn, följde minst sagdt en därmed proportionellt ökad ekonomisk bärkraft hos staden.

Hr Sternhagen, som uppvisade att det redan med nu rådande trafik vore för trångt i hamnen och som framhöll att man vid en expropriation riskerade en ödesdiger process om vattenrätten, betonade särskildt gentemot talet om ökad skuldsättning med ty åtföljande belastning af skattedragarnes debetsedlar att hamnen, så att säga, själf sköter sina affärer. Hvad som kostas på hamnen tages nämligen uteslutande ur hamnkassan, af hamnumgälderna, och dessa hade såväl för innevarande som föregående år att uppvisa ett öfverskott af c:a 50,000 kr. Hamnen är såldedes äfven den en produktiv inrättning, som äfven direkt lönar sig, oafsedt att den är lifsvillkoret för Göteborgs existens.

Emot det påståendet, att kommunen i likhet med den enskilde icke borde köpa förr än ett oafvisligt behof förelåge, invände hr Sternhagen med all rätt att om staden handlat i enlighet med denna princip skulle dess affärer visst icke varit så goda som de nu voro. Vi hörde en annan framstående stadsfullmäktige på tal om detta kapitel enskildt yttra, att staden aldrig gjort en dålig affär genom att köpa för tidigt, men väl gått miste om stora vinster genom att icke i god tid köpa. Erinrade om det stora kapital, som på sin tid kunnat vinnas genom inköpet af Kommendantsängen.

Äfven hr Waller, som framlade de nya omständigheter, som sedan sist tillkommit och talade för köpet, och som likaledes uppvisade att hamnområdet redan nu vore för trångt, betonade det riktiga i att i tid med framsynt blick sörja för ökadt hamnutrymme. Tal. framhöll särskildet behofvet af en annan och bättre förbindelseled på jämnare mark mellan det framåtgående Majorna och den öfriga staden än det trånga och farliga passet öfver Stigbergsliden, som också belmaradt af spårvägstrafiken. De områden, som på Lundbysidan komme att tagas i anspråk speciellt för kol-, trä- och malmtrafiken skulle icke minska behofvet af ökadt kajutrymme västerut.

Hr Conricus, som för sin del icke ville vara med om att degradera Göteborg till en förstad åt Marstrand, markerade att det just var den saknade förbindelseleden med stadens egendomar väster om Gamla Varfvet, som gjorde att stadens stora egendomar här icke lämnade någon afkastning.

Tror man på Göteborgs lifskraf och framtid, synes som en konsekvens däraf följa den förvissningen att det beslut stadens representation i går fattade var ett klokt och framsynt beslut.” (Ur: Göteborgs-Posten 31 oktober 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Gamla Varvet 1907.