”Det var öppningsfäst i går eftermiddag på Idrottsplatsens isbana. Inga ceremonier, inga högtidligheter gåfvo särskild glans åt fästen. Och dock låg det ett alldeles särskildt behag öfver den. Det var stimmet af glada barnaröster, som smekte örat och fröjdade sinnet. Vintern, trots all sin bisterhet, är dock barnens hjärtligaste lekkamrat.

För en fjorton dagar sedan hade han utsändt några frostnätter för att man atill ett påpassligt mottagande. På Idrottsplatsen fick man brådtom att släppa på vatten på den vidsträckta yta, där sommarens skiftande idrotter utvecklas. Några frostdagar, och det grunda vattnet har förvandlats till den präktigaste glansis. Skridskosällskapet Nordens medlemmar, för hvilka banan är tillgänglig, ha alltså i år blifvit de första, som här i staden kunna spänna stålsko på foten.

Skridskoklubben, hvilken, som bekant, disponerar Svandammen i Trädgårdsföreningen, väntar nu att dess flagga endera dagen skall kunna hissas. Visserligen har det bildat sig en isskorpa på dammen, men den har ej ännu uppnått tillräcklig bärighet. Håller bara det vintriga vädret sig, kan äfven denna bana öppnas om ett par dagar för sina utöfvare af den vackra skridskosporten. Då skall glädjen också här ’stå högt i tak’ bland munter, sorlande ungdom.

Från allmänningen för stadens vinterlif, Slottsskogen, höres ej häller något brus af stojande skaror. Med träden behängda af rimfrostglitter och ängsbackarne skimrande i hvitt ligger den i majestätisk afskildhet. Men också den vill ha sin anpart af det glada lifvet och rustar sig för att blifva riktigt tilldragande. Demmarne fjättras i isbojor, som ej behöfva många dagar till för att kunna bära. Möjligen är isen på Lilla dammen redan i dag trafikabel för den ifrigt väntande skolungdomen.

Ja, vintern är de ungas årstid. Vi andra, som ej ha tid till att åka skridsko och dylikt, utan nöjt oss med att – mot vår vilja – slå kana på de isiga, slippriga trottoarerna och gångbanorna, få ej ens behålla denna blygsamma vintersport – dess bättre. Ett Stockholmsbolag har nämligen uppfunnit och förevisat för vår gatu- och vägförvaltning en ’själfspridande sandkärra’, som förintat hittillsvarande svårigheter att lättvindigt och jämt utströ sand på hala gator och vägar. Nu fattas bara en apparat, som automatiskt säger till när vederbörande skola sanda. Det blefve en epokgörande uppfinning.” (Ur: Göteborgs-Posten 20 november 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Bandyspel 1913.