”Vi minnas nogsamt från vår barndom hvilken tjusning det låg i adventsklockornas klang och med hvilka glada förväntningar vi motsågo denna hemmets och familjens stora högtid, julen. När man tidigt på Luciadagens morgon (den 13 dec.) väcktes af den af ljus omstrålade, hvitklädda Lucia och den med ljus och julkakor rikigt försedda kaffebrickan, visste man, att nu var julen nära, och man kunde begynna räkna till ’da’n före da’n före da’n före doppareda’n’. En och annan förefaller dock som om julen ej längre vore densamma, och det är nog ej utan sin sanning, ty delvis har den för mången förlorat sin karaktär af kärlekens, fridens och glädjens högtid och blifvit nästan så att säga en pänningens fäst; delvis äro vi, sedan vi från barn blifvit ’stora’, uttröttade och utjäktade af allt arbete och all omsorg, som vi anse oundvikligt måste föregå helgen. Om vi ville försöka ett återgående till våra fäders enklare lefnadsvanor och tillika enas om att vara anspråkslösa i våra fordringar och önskningar och därigenom lära äfven barnen att med gladt och tacksamt hjärta mottaga hvad som af kärlek och vänskap skänkes dem, oafsedt om gåfvan är rik eller ringa, skulle vi måhända återvinna den hjärtats frid och förnöjsamhet, hvilka hos en eller annan af oss gått förlorade.

Naturligen kräfva förberedelserna till helgen hvarje praktisk husmoders särskilda omtanke och mycket af hennes tid – i hvarje vrå skall städas och fejas, hemmet skall iklädas sin fästligaste skrud, visthusbodar, källare och skafferier fyllas med allt hvad högtiden fordrar i mat och dryck; först och främst skall julfisken lutas, sedan ha vi slaktet, hvilket särskildt i hemmen på landet är en besvärlig tid, byk och bak, ljusstöpningen och det hembryggda, skummande julölet höra äfven julen till, men förekomma numera sparsamt. Allt detta tager tid, det är sannt, men om vi göra undan så mycket som möjligt i god tid, så att icke in i sista stund våra krafter tagas i anspråk, skola vi ha kvar förmågan att njuta en smula julstämning.

Låt oss äfven betänka, hvilken otjänst vi göra våra barn genom att öfverhopa dem med ett öfverflöd af gåfvor – ja, ty i många hem sker detta på ett nästan besinningslöst sätt! Vi beröfva dem därigenom förmågan att känna sann glädje och lära dem i stället oförnöjsamhet och skrytsamhet. Föga uppbyggligt är att höra sådana barns konversation, där den berör julklappsfrågan – man får höra hur en liten gosse eller flicka frågar en annan: ’Hur många julklappar fick du?’ och en annan liten parfvel tager då kanske med tacksamhet och förtjusning till orda om sin enda julgåfva, en häst med stall, eller om sin enda docka, en gåfva af far eller mor, då den förste svarar med ett föraktligt: ’Äsch, hvad var det, jag fick 10 eller 20 julklappar!’, men mins kanske ej allt hvad han fått eller frånhvem det kommit. En annan jul, då gåfvorna kanske, till föräldrars sorg, ej kunnat förekomma hvarken så talrika eller dyrbara, skall samma barn öppet visa sitt missnöje och förklara detta med att ej fått nog. Nej, må vi lära våra barn förnöjsamhet, däri bor lyckan, och må vi minnas, att det är af vikt att hos dem bevara oblaserade och friska sinnen, endast då skola de kunna njuta lifvet fullt, då de stå färdiga att träda ut i detsamma.

Ett särskildt ordnat julbord böra barnen gerna få, däraf bruka de erfara mycken förnöjelse, detta är ej alls svårt att ordna, om man i tid skaffar material. Utrymmet tillåter för närvarande ingen belysande redogörelse. Äfven tjänarne böra i köks- eller jungfrukammaren få sitt julbord med rikliga julhögar och en gran. De böra ihågkommas med nyttiga gåfvor, och där barn finnas, böra dessa tidigt lära sig tänka på andra genom att ge tjänarne en liten gåfva – må de äfven få lära sig öfva kärlek mot alla nödställda likar, så långt förmågan sträcker sig – den glädje gifvandet skänker är säkerligen den renaste.

Låtom oss till sist komma öfverens om att tidigt göra alla våra juluppköp – det är ej mer än rimligt att vi offra en tanke på dem af våra tjänande systrar, hvilka framlefvat sin tillvaro bakom en butiksdisk och för hvilka just julen, och dagarna närmast före den, är den mäst ansträngande arbetstiden. För många af dessa blir kanske den enda julglädjen endast medvetandet om att de då kunna få hvila och sofva ut. Då skola vi med gladt hjärta kunna säga äfven åt dessa vårt sedvanliga ’god jul!’.

Olga.” (Ur: Göteborgs-Posten 17 december 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Bernhard Mobergs familj samlad framför julgranen 1901.