”Det ligger jul i luften.

Man märker det på människorna, som brådskande skyndar förbi hvarandra på gatorna med händerna fulla af paketer; det syns i butikernas stora skyltfönster, som nu mer lockande och förföriskt än annars breda ut sina härligheter för ens blickar.

Men allra tydligast ser man det om man går till Drottningtorget, Grönsakstorget, Hvitfeldtsplatsen, Järntorget, Skanstorget eller snart sagdt hvilken öppen plats som hälst.

Här pågår julgransmarknaden, och det är vid anblicken af de hundratals granar, som här än stå uppresta, än ligga på marken med böjda grenar, som den starkaste julstämningen griper en. Är man född och uppväxt på landet minnes man då halft vemodigt åter den tid, då man dagarna närmast före julafton själf var med och såg ut ett passande julträd; hur man vadade i de ofta manshöga snödrifvorna i skogen och hur länge man ibland måste söka innan man fick en riktigt vacker gran. Man var mycket noga med dem på den tiden; nu får man, i synnerhet om man kommer någon af de sista dagarna under julgransmarknaden, nöja sig om än granen inte är så vacker som önskligt kunde vara.

Ännu i går afton var det godt om granar på torgen, stora, präktiga granar för hvilka begärdes ända till fem kronor och bredvid dem små pysslingar som man kunde få köpa för en så ringa pänning som tjugofem öre. Och kommersen var liflig. Ty om man är än så fattig, nog måste man, åtminstone där det finns barn, ha en gran till julen, det är ju sed så, och en vacker sed. De finnas visserligen, som kalla denna sed en osed och som ej ha ord satrka för att uttala sin förtrytelse öfver detta ’slöseri med den dyrbara skogen.’ På visst sätt ha de ju rätt, de som så säga. Men jag tror inte ens de själfva vilja vara af med julgranen.

Nej, låt oss ha den kvar och hålla den kär, ty den är för god att kastas blott för den krassa nyttans skull!” (Ur: Göteborgs-Posten 23 december 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Julgransförsäljning på Järntorget d. 19 Dec 1913.