”Bland de gamla husen vid Norra Hamngatan har särskildt ett under årtionden ådragit sig uppmärksamheten. Fasaden är ju ock lite egendomlig: två atleter på hvar sida om ingången bär upp portalen och en trappbyggnad med två uppgångar inkräktar större delen af gångbanan utanför.

Huset byggdes 1732 af assessor V. Tham, ägdes 1790 af öfverste C.U. Silfverschiöld och kom samma årtionde i kommersrådet Niklas Björnbergs ägo. Genom den sistnämnde har huset blifvit mäst bekant.

Göteborgarne, som känna sin stad, veta att detta hus är i så måtto minnesvärdt, att det under ett århundrade inrymt ett par af stadens rikaste köpmanskontor. Och med den vördnad för pänningen och dess makt, som kanske är mer säregen för våra goda göteborgare än för andra, hafva tusentals icke kunnat beträda dessa trappor utan en känsla af respekt.

Nå, fordomtima var ju respekten icke så synnerligen stor. Ty den som först ägde huset ifråga, den simple uppkomlingen, brännvinsbrännaren och grossören Niklas Björnberg, var ju enligt landshöfdingen von Rosens samtida omdöme ’den sämste köpmannen i Göteborg, på karaktärens sida betraktad’.

Det hindrar emellertid icke att Björnberg var ett affärsgeni af rang, och från sitt kontor i huset vid Norra Hamngatan kommenderade han in millionerna i kassakistan. Den förnämsta grundvalen för sin förmögenhet vann han emellertid genom det i hög grad tvetydiga sätt, hvarpå han skötte den Hallska konkursen, i hvilken han orättfärdigt tillskansade sig lysande fördelar, samt föröfrigt genom sitt hejdlösa brännvinsbrännande – med därigenom ådrog han sig också det allmänna hat, den bitterhet och ovilja, som kulminerade i det ’Björnbergska kriget’.

Detta i Göteborg så minnesvärda upplopp timade 1799. Det året var ett svårt nödår. Skörden hade slagit fel och folket var utarmadt. Här i Göteborg satt emellertid Björnberg med sina stora magasin fulla af spannmål, tillräckligt för att mätta alla stadens hungrande munnar, men i stället för att slläppa ut den i marknaden och låta baka bröd däraf, kastade han spannmålen i pannorna och lät den förvandlas till brännvin. De, säger Sophie Elkan på ett ställe, som förut nämnt Björnberg brännvinskungen, kallade honom nu brännvinddjäfvulen. De fattiga knotade och bådo om bröd, de rike harmdes öfver allt elände, som brännvinet ställde till. Man vände sig till Björnberg med hot och böner, men han vände döförat till och ville ej taga reson.

Och så bröt upploppet ut. Samma dag som prins Gustaf, den sedemera biltoge arfvingen till Sveriges krona, föddes, voro väldiga folkmassor i rörelse och började hopa sig framför Björnbergska huset vid Norra Hamngatan. Man skränade och hurrade, och inom kort öfvergick massan till öppna våldsamheter. Man kastade sten, huset ramponerades och brännvinsmagasinen plundrades. Stadens myndighetspersoner förmådde intet uträtta, Stedingkska regementet lika litet. Men Björnberg, som helt visst blifvit söndersliten, om folket fått tag i honom, lär ha dolt sig på rådhusvinden och kom helskinnad undan.

Flera år därefter dog Björnberg, hans förmögenhet ärfdes af sonen Carl, hvilken emellertid spelade och rucklade upp hvart enda öre, för att slutligen dö i elände i en därngstuga i Partilled – faderns forna egendom.

Detta är i korthet det mäst minnesvärda i husets historia under Björnbergska tiden.

Efter Björnberg kom egendomen i gamle Wilhelm Röhss’ ägo. Som bekant sträcker sig den stora gården i en vinkel ända bort till Smedjegatan och är på båda sidor omgifven af magasiner, hvilka användes för Wilhelm Röhss d.ä: stora affär.

Hvilken roll dessa och dess utöfvare spelat i samhället är för väl kändt för att ytterligare behöfva relateras.

Emellertid kommer det minnesvärda huset att allt framgent tjäna handelns intressen, ty det är som bekant i dagarna inköpt af en större byggmästarefirma, som har för afsikt att omdana det till ett stort modernt affärspalats.” (Ur: Göteborgs-Posten 17 december 1904)

Bilden i sidhuvudet visar f.d. Björnbergska huset och är hämtad ur Göteborgs-Posten 17 december 1904.