En tripp till Qviberg – Ett litet resekåseri

”Vid femtiden skulle båten till Gamlestaden och Qviberg gå. Så mycket visste jag.

Men jag kunde ej få reda på om det var före eller efter fem, ty det tyckes inte ens Gamlestadsborna sjelfva ha riktigt reda på.

För att på ett visserligen inte fintligt men dock säkert sätt lösa denna afgångsfrågas gordiska knut begaf jag mig redan en half timme före fem ned till Hisingsbrons ena kant, där dessa småkryp till ångare ligga, hvilka trafikera Säfveån.

Och här fick jag tillbringa fullt en hel halftimma — och tio minuter till — med att vänta på båtens afgång. Men den väntetiden var jag alls inte missbelåten med. Ty man satt ganska svalt och beqvämt i miniatyrångarens dockskåpssalong.

Jag läste min tidning. Och så betraktade jag min omgifning.

Den utgjordes af tre äldre damer och en tjenarinna. De visste lika litet som jag när båten skulle gå. Mon äfven de togo saken filosofiskt och en at dem förklarade:

— Gå måste den väl någon gång. Och vi sitta ju dessutom inte i sjön.

Vårt stoiska tålamod fick också sin belö­ning. Ty sedan cirka 2,400 ögonblick förgått kom äfven det ögonblick då båten gick.

Hade det förut varit svalt i salongen, blef det nu så mycket varmare. Ty vinden var med oss och solen — var också med oss, hvart vi gingo.

Jag tog helt resolut och lemnade de tre gamla och tjenarinnan åt sitt öde. Detta var nemligen alldeles samma öde som öfvergår en kastanj då han rostas i en stekpanna. Sjelf hoppades jag finna ett lyckligare.

Men jag bedrog mig. Ty när jag kom fram i fören på ångbåten, så fann jag de stackars fyra kastanjernas öde rent af afundsvärdt gent emot det som blef min lott.

Men som min stolthet förbjöd mig att gå tillbaka till den förra stekpannan, tvang den mig att stanna qvar i den senare. Och som denna använde ej endast solen till värmehärd utan äfven var försedd med två rödglödande ångpannor, så hade man här den fördelen att bli ännu bättre stekt än i den förra. Och af två onda ting bör man ju alltid välja det bästa.

Samma smak som jag tycktes äfven kapte­nen på den lilla ångbåten ha. Han satt och styrde midt emellan de båda ångpannorna. Utan öfverdrift skulle man kunna påstå, att han bekläder den hetaste platsen som någon har i hela vår ångbåtsflotta.

När vi kommit ett stycke upp i Säfveån glömde jag dock helt och hållet den tredubbla värmen. Jag såg framför mig ett flodland­skap som kom mig att tro, att jag befann mig på någon af dessa herrliga engelska flo­der, där park vid park tager vid och där här och hvar någon lords praktfulla landtgods tittar fram mellan träden.

Beskuggad af de höga, lummiga träden, hvilka å ömse sidor sträckte sina grenar ända ned till vattenytan, gled den lille ångaren fram på den stilla idylliska ån — och efter en kort stund voro vi framme vid Qvibergs brygga.

Här satt min vän, en ung officer, och vän­tade på mig. Han hade nemligen bedt mig komma hit ut för att bese det stora artilleri-etablissemente, hvari Första Göta ar­tilleriregemente numera logerar.

Vi begåfvo oss ej genast upp till den nya kasernbyggnaden utan stannade här nere i den lilla täcka villastad, hvarest en del af officerarne och de fleste underofficerarns haf­va sina bostäder.

Bo vi inte här alldeles som på landet? frågade min vän, och jag kunde ej annat än instämma, då jag såg de små trefna villorna, omgifna af blomsterrabatter och skuggande träd.

Vi hvilade ut oss en timmes tid i min väns svala sommarrum, och först sedan solen bör­jat sjunka ned bakom trädtopparne vandrade vi i sakta mak upp till den stora kasernen.

Se, här ser du våra exercisfält, sade min vän och pekade ut öfver ängarne till venster om vägen.

Men det här är ju riktiga skördefält, in­vände jag. Gräset växer ju fotshögt.

Ja, arrendatorn tycks ej vara vidare an­gelägen om sitt gräs, upplyste han. Men vi ha den öfverenskommelsen med honom, att vi få köra på dem så mycket vi behaga — och han får meja dem bäst han gitter.

Vi närmade oss nu det stora i normandisk riddarestil bygda etablissementet, som med sina kraftiga, randa torn och trappformigt utskurna gaflar låg där likt en stor röd me­deltida borg uppe på backsluttningen.

Vi höllo vårt intåg genom ett af de goti­ska spetabåghvalfven och befunno oas inne på den stora vidsträckta borggården, hvars bortre del terrassformigt höjer sig öfver den främre delen.

Vi företogo nu en liten rond genom de olika byggnaderna. Till höger om kasernen ligger först bespisningslokalen. En stor luftig sal, där långbord med träbänkar stodo uppställda på tre rader. På borden stod en otalig mängd blåa och gråa kaffemuggar.

Här må du tro det drickes kaffe om mornarne, sade min vän. Och jag erinrade mig sjelf från min beväringstid hur vådligt bra detta enkla morgonkaffe smakar, då man skall ut till dagens strapatser på exercis­fälten.

Vi fortsatte ut i köket. Någon spis i van­lig bemärkelse kunde jag ej uppdaga. Men midt på golfvet ett verkligt batteri af stora jättegrytor med blankskurade messingslock. Maten kokas i dem medels ånga.

Hvar är kaffekitteln? frågade jag.

Mm vän pekade på en af jättegrytorna.

Dom rymmer en 1,200 koppar kaffe, upp­lyste han, och jag undrade i h vilken grad af extas våra kafferaostrar här i staden väl skulle råka om de hade haft en sådan kok­apparat till sitt förfogande vid ett af sina förmiddagskafferep.

Så begåfvo vi oss nt i stallarne. Stora breda spiltor. Spiltstolparne kringvirade med halmflätor, och torfströ till hästarne att ligga på. Hästarne stodo där glansborstade och välmående.

Se här står min häst, sade han och gick in i en af spiltorna. Hon är ett treqvarts sto, fadern fullblod och modern halfblod.

Och hästen visade sin glädje öfver att se sin herre genom att böja hufvudet fram till honom samt gnida sin varma, mjuka nos mot hans framsträckta hand«

Ser du de här två hästarne, sade han och pekade på ett par midt emot. Den ena håller alltjemt på att slicka den andra, så att hon står där alldeles fuktig på ena sidan af bogen. De äro oåtskiljaktiga vänner, de där två, och om man släpper ut dem på bete med hundratals andra, så kan man ändå vara säker på att de där två gå tillsammans.

Än den där hästen då som skall vara den klokaste på hela regementet, efter hvad jag hört omtalas?

— Det är “Fantasi. Hon är för närvaran­de ute på Tånga. Men här är för resten

hennes plats, upplyste han i det vi gingo in i en annan stallbyggnad. Här i första spiltan till venster står hon, och då man lossar grimskaftet böjer hon ut hufvudet öfver afbalkningen och vrider med munnen upp den här kranen, så att vattnet börjar rinna. Därpå dricker hon, och när hon druckit sig mätt ger hon kranen ett nafs igen så att den stänges.

Från stallarne begåfvo vi oss så upp till ridhuset, beläget högst uppe på åsen, midt emot hufvudbyggnaden. Det var en stor och prak­tiskt inredd lokal med en tvåvånings åskådareläktare i dess midt. Min vän var synbarli­gen stolt öfver densamma. Tyska officerare, som varit på besök, hade sagt att det var en mönsterlokal som söker sin like.

Genom en stor vidöppen dörr fick jag mig därpå en titt in i gymnastikbyggnaden, där för närvarande årets beväring logerar. De sofvo i små låga sängar, ordnade i kompanier. Och mellan dessa sängkompanier bilda rader af klädhängare häck.

Slutligen begåfvo vi oss ned till sjelfva hufvudbyggnaden. Uppför den praktfulla hufvudtrappan, som med sitt höga, i himmels­blått målade hvalf gör ett nästan tempelartadt intryck. Trapp-pelarne hafva kapitäler som föreställa artillerister i forna dagars uniform hållande hvarandra under armarne rundt kring pelaren. På väggarna äro målade mörkröda kulor och stiliserade granater som just hålla på att krevera.

Officerarne ha här två trappor upp sin med engelsk klubbkomfort — enkelt men gediget — inredda mess. Vi begifva oss först till matsalen, där en liten supé väntar oss, serve­rad af en diskret och flink uppassare.

Så bese vi det stora orderrummet, på hvars väggar namnen på de slag, hvari regementet deltagit, stå präntade. Till venster härom är pianorummet och tidningsrummet. Till höger är chefsexpeditionen. Här hänga porträtt af några af regementets förra chefer. Jag obser­verar särskildt två med Gustaf den tredjesutseende: de ha stora drömmande ögon, se mera ut som poeter än som krigare och ha i hela sitt väsen ett visst något af denna konst­närliga förfining som på den tiden var god ton här i Sverige.

För att på ett värdigt sått afsluta vår rond bjuder mig min vän på en kopp kalle och ett glas punsch ute på — Hasselbacken. Ty äfven Qviberg består sig med en hasselbacke eller punschlund, fast jag knappast tror att det växer flera hasslar på den än på den stockholmska backen, där det, så vidt jag vet, ej fins en enda.

Och här sitta vi i en liten grotta med två bänkar och ett bord samt blicka ut öfver det fridfulla aftonlandskapet.

Vi se framför oss i en lång rad de i pressenningar insvepta kanonerna. En ensam skiltvakt går med dröjande steg fram och till­baka. Långt borta höres en slåttermaskin rassla.

Men aftonen sänker sig med sina daggvåta slöjor allt djupare ned öfver landskapet. Och med aftonen sänka sig äfven drömmarne ned öfver menniskornas sinnen och aningens por­tar öppnas på vid gafvel.

Jag ser liksom i en syn: jag tycker mig stå på ett stridsfält aftonen före en drabb­ning. Jag ser de sofvande soldaterna plöts­ligt resa sig upp ur det daggvåta gräset. Standaren höjas, kompani efter kompani för­svinner. Tyst, ljudlöst.

Det är våra präktiga blågula gossar och deras käcka ledare, som draga ut till strid…

Sancho Panza.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 30 juni 1897)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Från Artillerikasernen på Kviberg. Kan ev vara från invigningen av den samma, 1895.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s