1800-talets Göteborg

Okynne i Slottsskogen

”Det var i går afton uppe i en af backarne i Slottsskogen. Far och mor sutto på backsluttningen och tittade förnöjda på en liten käck och tjock och treflig pojkbyting, som rultade omkring i kry lifsglädje och randiga kortbyxor.

Det var nog deras egen pojke, ty man ser inte på det sättet åt andras barn. De allra vackraste och varmaste blickarne sprar man för sina egna.

Men, ett tu tre, gaf pojken upp ett indiantjut. Den lille hade fallit och skurit sönder sitt knä på en glasbit och blödde som en slaktad kalf. Och pap­pan svor styggt och sa, att härnäst han finge se någon krossa buteljer ute i Slottsskogen, skulle han ge den okynnige ett ordentligt kok stryk. Full ran­son, sa han, utan rabatt.

Vi önska, att han måtte hålla sitt löfte.

Slottsskogen är allas vår glädje och stolthet. Men man blir hvarken glad eller stolt, när man vandrar där i bac­karna och nästan vid hvarje steg tram­par på brutna flaskhalsar och andra glas­bitar.

Kan inte okynnet och slyrgelaktigheten finna på något mindre rått och dumt nöje än att slå sönder medförda ölbutel­jer och dymedels vandalisera vår vackra, trefliga folkpark?

Och det är inte bara pojkar, som öfva denna okynnessport. Det finns stora, fullvuxna karlar, som inte kunna tömma ett par flaskor öl utan att komma i berserksstämning, hvilken i brist på bättre måste ge sig luft i det dråpliga mandomsprofvet att slunga de tömda bu­teljerna mot närmaste sten.

Slottsskogen är sommarnöje och rekreationsort för tusentals familjer, som inte ha tillfälle att ligga vid badort eller ha landtställe. Slottskogen är för alla dessa en kär vän, som ger dem vederqvickelse efter dagens möda och frisk, herrlig luft borta från stadens dam och qvalm, som läskar deras ögon med fager sommar­grönska och skänker barnen muntra lekars glädje och en fond af helsa, som stålsätter de små mot vinterns qvafva kammarlif i hem och skola.

Skulle vi inte kunna komma öfverens om att betrakta Slottsskogen som allas vårt eget sommarnöje, hela stadens landt­ställe, hvilket vi böra hålla riktigt fint och städadt och fredadt för okynnesvandalism af hvarje slag.

Jag har bara talat om glasbitarne och inte om oseden att lemna matrester och papper efter sig som vederlag för den trefnad man haft. Denna osed är ja inte precis okynne, men det är slarf och sudderi, som man inte borde tillåta sig på allas vårt eget landställe.

Bland tidningspapper, som jag i Slotts­skogen påträffat kringströdt, har jag, skam till sägandes, mest funnit just Gö­teborgs Aftonblad, hvilket ju å ena sidan är ett glädjande bevis på den här tid­ningens stora spridning men å andra si­dan vittnar om att inte alla våra läsare hålla på ordning och prydlighet i så bög grad, som önskligt vore.

Och därför har jag nu i all vänlighet gett slarfvarne på den så kallade pelsen.

För en sju å åtta år se’n skref jag i den här tidningen och snärtade åt just samma ofvannämnda okynne och sudderi. Men det tycks inte ha hjelpt.

Hjelper inte detta heller nu, så kom­mer jag att pelsa på än värre.

Men fortfarande i all vänlighet.

Gert.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 3 juli 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Slottsskogen; Lilla dammen.