1800-talets Göteborg

Ekman & Co

”En förunderlig känsla intager ej sällan den, som studerar Göteborgs historia. Släkt
efter släkt uppträder, stora handelshus bildas, men deras värksamhet är kort; två
generationer räcka vanligen till att uttömma all lifskraft.

Undantag finnas dock och till dessa hör just firman Ekman & C:o, som haft en afsevärd
betydelse för samhällets utveckling och alltid hört till dess mest aktade medlemmar.

Grundläggaren af firman i Göteborg var P. P. Ekman, hvars företagsamhet redan i
tidiga år, på 1760-talet, kom i dagen. Göteborg var sedan år 1747 hufvudorten för det
storartade bohuslänska sillfisket. Sillen fångades till den myckenhet, säger en författare,
”att ingen brist blef, oaktadt sillsalterier och trankok öktes med hvart år till den mängd
att i norra skärgården, där sillen nu mest vankade, år 1767 knappt fans någon klippa,
som ägde hamn, utan att den hade ett eller flere salterier och trankok; och befanns år
1783 i Göteborgs och bohuslänska skärgårdar 328 trankokerier.’’ Ekman ägde tretton dylika sillsalterier och trankokerier och dref en betydande exportaffär i sill och salt samt
importaffär i spannmål. Äfven i stadens kommunala lif deltog han ifrigt, ända till dess
han öfverflyttade till Kilanda säteri, hvilket sedan 1798 kan betraktas som Ekmanska
släktens stamgods.

Hans yngre son Gustaf Henrik, född 1774, etablerade omkr. år 1800 en egen firma
under namn af G. H. Ekman och bedref träexport, men ingick den 29 januari 1802 bolag
med G. R. Prytz under firma Ekman & C:o. Prytz hade varit anställd hos
järnexportören N. Holtermann och antagligt är, att meningen med hans upptagande i firman var att
draga nytta af hans sakkunskap i järnaffären. Redan under de första åren fick firman
ett betydande uppsving och inledde affärer med de mest betydande järnverken
(Ransäter, Storfors, Gravendal m. fl.) samt inköpte år 1813 Lesjöfors bruk i Värmland, som
ännu äges af familjen och då förvärfvades för 105.000 rdr. rgs. Sedan Prytz år 1817
utgått ur firman fortsattes denna af Ekman ensam, hvilken själf steg allt högre i ära och

anseende och snart hörde till de ledande inom samhället. Med svågern Baltzar
Bogis-laus von Plåten stod han i liflig förbindelse och på firmans kontor tecknades för Göta
kanalbolag ett belopp af 1.234.000 rdr. rgs. eller mer än V3 :del af det ursprungliga
aktiekapitalet.

År 1837, vid 22 års ålder, blef G. H. Ekmans andre son, Johan Jakob, delägare i firman,
som ensam öfvertogs af honom fr. o. m. år 1843. Under hans ledning utvecklades
firman till en af sin tids största järnexportörer och hade förbindelser med ett stort antal
af landets järntillverkare. Denne Ekman hörde till stadens mest beaktade män och hans
verksamhet sträckte sig till alla delar af det kommunala lifvet. Hans efterträdare
skildrade honom såsom mönstret för en köpman, med vid blick, alltid klart omdöme,
omfattande kunskaper och stor arbetsförmåga. .

I början af år 1874 upptogs som delägare i i firman Henrik E. Ahrenberg och den 1 april
1892 sedermera italienske konsuln Johan E. Ekman. Firman har vidhållit sina gamla
traditioner i fråga om järnaffärer, men genom en naturlig utveckling under det sista
kvartsseklet äfven ägnat sig åt export af trämassa, hvartill på senare åren kommit utförsel at
papper.”

Text och bild ur: Sveriges handel och industri, i ord och bild. Göteborg 1903.