”Några erinringar till bilden från Norra Larmgatan

Af C.R.A. Fredberg

I forna dagar, då industrien i modärn mening var ett fullkomligt okändt begrepp, spelade handtverket som näringsfång en högst betydande roll i samhället, liksom handtverkarna intog en ledande ställning i städerna vid sidan af de mer högmögende. De gamla skråna med sina kompakta, yrkesskolade massor, sin tvångsorganisation och sina stränga reglementen voro ock en makt att räkna med, i synnerhet om åldermännen voro politiskt och kommunalt intresserade.

Fordom gjorde också handtverkets män betydligt mycket mera väsen af sig än nu. De gjorde buller och bång, de ingrepo i stadens angelägenheter, voro inte rädda för att bjuda myndigheterna hornen, när det gällde bevakandet af sina intressen, och mycket oftare än nu sände de sina bäste till riksförsamlingen. Jag erinrar i detta fall bara om de dugande riksdagsmännen, glasbruksägaren Öltcken och segelmakaren Leffler, om den driftige kopparslagaren Lilja, som fyllde vassarne vid Franska tomten och planlade den, samt om den store oppositionsmannen, tegelbruksägaren Drake, som låg i en flerårig strid med stadens myndigheter och slutligen dukade under i den striden. För att nu inte tala om snickaren Hultman – den obstinate rabulisten, som till och med gifvit en hel stadsdel sitt namn.

Den sistnämnde lefde och regerade i Göteborg i slutet av 1700- och början af 1800-talen, och det kan ju vara anledning erinra om honom nu, när hela det kvarter vid Norra Larmgatan, i hvilket hans hus var beläget, håller på att ombyggas. Modärna affärspalats ha rest sig som bäst på den gamla grunden och torde inom kort följas af lfera.

När snickaren Niklas Hultman bodde härute, gick Vallgrafven ännu  med sin gytjiga fåra genom Norra Larmgatan, förbi de vassängar, på hvilka stadsbanans verkstäder nu äro belägna, och föll ut i älfven vid Lilla bommen. Hultmans hus låg, som man finner af bilden, vid Vallgrafskanten och erbjuder med sitt kanalparti och sin sköljflotte en ganska pittoresk anblick.

I detta hus dref Hultman sin snickerirörelse, hvilken lär ha varit omfattande. Och där bodde han. Ålderman i snickareämbetet och en mycket talför person, försummade han aldrig en rådstuga, där han allt som oftast förde handtverkskårens, ja ibland hela borgerskapets talan – mången gång med själftagen rätt. Tillika var han allom bjudande chef för en afdelning af den tidens brandkår, hvilken visserligen, det skall villigt erkännas, mer främjade än stäfjade den röde hanens framfart.

Huruvida Hultman också dref jordbruk, kan jag inte säga, men att han ägde både hästar och nötkreatur är bekant. Förmodligen var det för att skaffa dessa bete, som han arrenderade den rätt omfångsrika holme, hvilken fordom bar namnet Stadstjänareholmen och begränsades af Göta älfs vatten i norr och väster, i söder af kanalen och i öster af vassmarken, som tidtals stod under vatten. Denna arrenderades, som sagt, af Hultman och heter än i dag Hultmans holme. Nu är den, som bekant, tätt bebyggd, mäst af landshöfdingehus och väldiga magasinskomplex.

Holmens sparsamma starrgärs måtte emellertid inte räckt till för snickareåldermannens kreatur, ty han släppte utan vidare sina hästar i bete på fästningsvallarne och kom därigenom i konflikt med de militära myndigheterna, mot hvilka han vid förhöret om saken tillät sig hotfulla yttranden.

Myndigheterna hade för öfrigt ett godt öga till Hultman allt sedan det beryktade Björnbergska upploppet år 1799, eller ”brännvinskriget”, som det mer populärt benämndes.

Detta upplopp, som hade sin grund i den store grossören Björnbergs orimliga brännvinsbrännande i en tid, då hungersnöd hotade och folket väl behöfde spannmålen, började som bekant på Stora torget utanför Rådhuset och fortsattes utanför Björnbergska huset vid Norra Hamngatan n:6, hvars fönster och dörrar sönderslogos under ett beständigt hurrande och rop: ”bröd, men icke brännvin!”

Hela Göteborg var på benen, men gifvetvis var det mäst pöbeln och ungdomen som gick i elden mot den utkommenderade militären. De oroliga elementen anfördes och uppäggades af personer, som voro fientligt stämda mot Björnberg, men dessa nåddes aldrig af lagens arm. En af de verksammaste i oroligheterna var Hultman, hvilken här fann ett utmärkt fält för sitt rebelliska lynne. Han var med i stridens vimmel och sparade inte på sarkasmer mot dem, som sökte återupprätta ordningen.

Efter upploppets stillande sträckte sig lagens straffande hand efter upprorsmakarne och den nådde äfven Hultman. Ett tjogtal personer blefvo fast, men snickareåldermannen lyckades man inte fälla – af brist på bevis. Han förde sin talan med bravur. Saken emot honom ställdes emellertid på framtiden, då ”den kunde ppenbar varda”.

Hultmans del i det Björnbergska upploppet förringade ingalunda hans anseende hos yrkesbröderna, hvilka tvärt om beundrade hans mod och hans skarpa tunga.

Efter Hultmans tid blef hans hus mäst bekant som lokal åt Chalmerska institutet, eller Slöjdskolan, som den förr benämndes, och hvilken från Hultmanska huset flyttade till sin nuvarande lokal vid Storgatan.” (Ur: Påsken 1909)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Påsken 1909.

Referens

Påsken: illustrerad tidning, Påsken, Göteborg, 1909.