1900-talets Göteborg

Vördsam hemställan: Slottsskogen, spårvägen och sjukhuset

Under början av 1901 skrevs det en del om den nya Säröbanan och dess köp av landområden utanför stadsgränsen. Men banans sträckning in mot Linnéplatsen började väcka intresse hos göteborgarna, många var upprörda över hur den nya järnvägen skulle komma att påverka den älskade Slottsskogen. Idag presenteras den första insändaren i denna fråga, under kommande veckor blir det fler insändare på detta tema, både för och emot järnväg och stationshus.

”Hr Redaktör!

Annhålles vördsamt om införande i Eder ärade tidning af följande.

Aldrig har man väl hört någon uttala något annat än beröm om vår vackra Slottsskog. Kajen rasar, sjukhuset ligger för långt borta, gatorna, de makadamiserade. ryka och damma i högan sky o. s. v. Ja, allting förtjänar någon anmärkning, tycker den kritiskt anlagde; men Slottsskogen, den är »gudomlig».

Därför älska vi ock alla denna park och äro rädda om den, såsom vore den vår ögonsten.

Jag glömmer aldrig, hvad jag en gång erfor därute sistlidna sommar. Jag träffade en gammal arbetare och hans hustru promenerande i solskenet en eftermiddag. De njöto synbarligen. Äfven jag var glad öfver det skimrande ljuset, som silade sig fram genom trädkronorna och glänste på blad och blommor, de skiftande färgerna, den härliga luften och den glada fågelsången.

»Här är bra härligt», sade jag.

»Härligt, ja obeskrifligt. Men vet ni hvad som är det härligaste här ute?»

»Härligaste? Hm ja, ja det vill säga, det har jag ej tänkt på.»

»Jo, det är, att vi fattigt folk få vara såsom hemma här. På andra ställen måste vi hålla oss utanför. På sin höjd kunna vi få titta genom ett hål i planket eller mellan spjälarna på staketet. Men här gå jag och min gumma så trygga och breda och hofvera oss. Och vi kunna vara vissa om. att ingen frågar oss hvad vi ha här att göra. Se, det tycker jag vara det härligaste här ute, att vi fattige ha samma rätt som de rike.»

Jag hade förut ej så mycket tänkt på denna sida af saken, den betydelse, som en sådan härlig folkpark har för den mindre bemedlade, och det uppfostrande inflytande, som den medför. Nu insåg jag det bättre och kunde glädja mig så mycket mer.

Oafsedt denna händelse har jag alltid föreställ mig, att Slottsskogen är så älskad och värderad af hvarje göteborgare, att ingen skulle vilja mista så mycket som en fläck af densamma, det månde vara för hvilket ändamål som hälst.

Döm då om min förvåning, när jag häromdagen fick höra ett rykte som gick ut på att man skulle ha kastat sina ögon på en af de vackra dammarna strax vid ingången för att efter utfvllning där anlägga station för den tillämnade Säröbanan. Jag kan dock ej tro, att en sådan vandalism är möjlig här i staden, äfven om en dylik tanke hos någon kunnat uppstå. Dessa dammar med sina små porlande, smattrande och hoppande forsar äro väl det täckaste man kan vilja skåda. När man tänker på den gamla bäcken, af hvilka de frambragts. framstå de som riktiga mästervärk. Och denna anläggning skulle ramponeras! Ah. nej. det får mig ingen att tro. Ännu lefver den man, som gjort Slottsskogen till hvad den är. Och våra stadsfullmäktige sedan! Skulle de vilja tillåta något sådant? Bort det,

Men. då nu Säröbanan skall dragas den vägen fram, så behöfves naturligtvis en station så belägen, att den står i direkt förbindelse med vårt spårvagnsnät.

Hvad är emellertid då enklare och naturligare än att stadens spårvagnsnät drages ett par hundra meter längre söderut genom Karlsrogtan? Därute är tillräckligt med mark för den ifrågavarande stationen.

Och en sådan utvidgning af spårvagnsnätet behöfver ej göras för att gynna Säröboalaget. Ty den har tillräckligt orsak i stadsinvånarnes eget behof. Den, som ser dessa stora människohopar, hvilka i ur och skur dagligen traska den långa vågen ut till sjukhuset för att besöka dom. som äro för deras hjärtan dyrbara, inser snart det trängande behofvet af att spårvagnsstationen snarast möjligt flyttas närmare nyss nämnda inrättning.

Min egentliga afsikt med dessa rader har också varit att påpeka detta behof, hvilket jag ej märkt förut vara offentligen omnämndt. Jag vågar ock hoppas, att vederbörande, som ju synas vilja bereda allmänheten största möjliga gagn af vårt spårvagnsväsende, skola behjärta den vördsamma framställning jag härmed velat göra.

Gammal göteborgare.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 februari 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Göteborgs Album. Alida Magnus 23 juli 1890. Från Alida Magnus Göteborg till Erik Magnus. Album innehållande titelblad plus 65 bilder i akvarell (66 inkl titelblad).