”En insändare, som kallar sig ”Intresserad”, menar, ”att icke lär Säröbanan och dess lokomotivrök förstöra något af Slottsskogen för det att den anlöper ena kanten däraf, . utan han tror snarare, ”att det blifver till fördel, emedan det förhöjer lifligheten och trefnaden därstädes”.

Ja, tycke och smak äro visserligen olika här i världen. Men man får väl ändå säga, att det månde vara högst ovanligt, att någon betraktar ett intensivt buller, såsom en ånghvisslas skärande ljud obestridligen är, samt ; en med stenkolsrök uppfylld luft såsom en ”fördel”, synnerligen då man begifver sig ut för att hämta vederkvickelse och hvila.

Det är just genom den dåliga, med rök och dam uppfyllda luften, genom sitt buller och sitt jäktande, som lifvet i staden, särskilt i storstaden, är så enerverande och så för både kropp och själ slappande, ja stundom rent af nedbrytande.

Därför längtar också stadsbon ut i naturen. Den, som det kan, gör ock stora ansträngningar och uppoffringar för att kunna komma dit, om sådant erfordras. Hvad är det då månne, som lockar?

År det ej just den rena friska luften, som han där får inandas, och som kännes som friska kraftiga lifsströmmar, samt den härliga grönskan och annan ögonfägnad, som han härute ej allenast får se på utan som han jämväl så att säga får omfamna och tumla om med?

År det månne ej vidare bäckens sakta porlande, fåglarnas melodiska, bekymmerfördrifvande sång, insekternas lugnande, ja stundom söfvande surr, blommornas doft och kanske framför allt friden och stillheten därute, som lugnat nerverna, stärka sinnet samt skänka dom återvändande nya krafter och nytt mod till att kunna fortsätta det hvardagliga släpet? För visso är det så. Och därför det en oskattbar fördel för Göteborg, att dess arbetande befolkning (här åsyftas både själs- och kroppsarbete) i Slottsskogen kan komma i åtnjutande af nämda förmån.

En förklaring till ”Intresserads” uppfattning torde emellertid ligga däri, att han synes hufvudsakligen vara ”intresserad” för Säröpubliken, som ”ju bor i Vasastaden och Kungsportsavenyen”. Ja, för denna publik betyder det nog mindre, om Slottsskogen ramponeras och belamras med järnväg, ty denna publik är ju ej i staden under sommaren , och nämda slags folk har dessutom råd att fara hvart det vill för att roa och vederkvicka sig. Men man får ej glömma bort allmänheten, det stora flertalet, hvarpå samhällets framtida hälsa och välgång hufvudsakligen beror.

Därför kan ej häller den storartade parken i Edinburg, hvilken ”var upplåten åt endast noblessen”, som hade nycklar till densamma, jämföras mod en folkpark, en park för alla, sådan som Slottsskogen. Det hör ju dessutom till stora städers olägenheter, att stadsbullret gärna vill intränga öfver allt inom deras hank och stör. Men, då vi nu äro så lyckliga, att vi ha ett stycke så härlig natur, en så oskattbar källa till hälsa och vederkvickelse, midt ibland oss, hvilken vi utan all olägenhet kunna bevara för intrång, skola vi då uppoffra denna stora förmån af en nyck eller för ett mera enskilt än allmänt intresses skull?

Betänker man att Slottsskogen visserligen är något i sitt slag storartat, som ländt Göteborg till berömmelse, men dock är det enda ställe, där den stora allmänheten och särskilt de fattiga i vårt samhälle kunna få njuta af ett gladt och otvunget friluftslif i naturens eget sköte, så kan man visserligen, förutsatt att det skulle på allvar bli fråga om en järnbana där ej undgå att häri se ett upprepande af den gamla historien om ”den fattige mannens enda får”.

Slottsskogsbesökare” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 7 mars 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum: Naturhistoriska museet i Slottsskogen, sett från Annedalskyrkan. :: I förgrunden perrong med tåg och spår på Säröbanan.