1900-talets Göteborg

Olyckstillbudet vid Särö – Reflektioner af ett ögonvittne

”För den, som i likhet med undertecknad bevittnar ett så ytterst allvarsamt olyckstillbud som det, hvilket midsommardagen inträffade i och med ångbåtsbryggans vid Särö sammanstörtande, framställer sig omedelbart frågan: hvem bär ansvaret ?

Hundratals personer gifva sig ut för att under ett par helgdagar njuta hvila och vederkvickelse i Guds fria natur. Allt har gått väl, både ångbåtsresan ut och vistelsen därute, och intet ondt anande står man i begrepp att anträda återfärden. Ångaren, som skall återföra de lustresande till staden, synes redan — då sammanstörtar plötsligt bron under starkt brak, jämmerrop skära genom luften, kvinnor svimma och de män, som störta i bredvidliggande båtar för att bringa hjälp, befara att de skola blifva vittne till en fruktansvärd kamp för lifvet Lyckligtvis blir detta ej fallet. Men åskådaren förefaller det som ett under, att allt aflopp så som det gjorde. Härför hade man att tacka de två lyckliga omständigheterna, att bland de lustresande icke funnos några druckna individer, och att brons beläggning ursprungligen gjorts så omsorgsfullt att plankorna höllo ihop äfven sedan det ruttna underlaget gaf vika, hvarigenom raset gick jämförelsevis sakta, så att plankorna så att säga segnade ned mot vattnet och de resande hunno att komma in på den del af bron som fortfarande stod upprätt.

Så långt kan man ju säga alt allt är godt och väl, då ingen människa omkom eller skadades. Men att utgången blef så lycklig, därför har man sannerligen icke att tacka dem eller den, som haft bryggans vård och underhåll sig ålagda. Det är nämligen en i trakten af Särö väl känd sak, att pålarne, som uppburo bryggan, länge varit så maskstungna att man endast undrat öfver att raset ej långt före detta inträffat, hvarför det varit en i hög grad straffvärd försummelse, som vederbörande härvidlag låtit komma sig till last, och tacksamma böra de vara att icke åtskilliga människor på gruud af denna försummelse fått sätta lifvet till.

Det inträffade bör emellertid vara såväl vederbörande på Särö som åtskilliga ångslupsbolag en maning att väl se om tilläggsbryggorna, ty sannerligen om turen alltid är med så som i detta fall. Hur står det t. ex. till med Särö gamla brygga? Den såg åtminstone ännu för en kort tid sedan ej alltför inbjudande ut. Men man ämnar kanske vänta med reparationen tills någon större olycka inträffar?

En reflektion, som vid ett tillfälle liknande detta själfmant infinner sig, är, att den del af allmänheten, som icke skall följa med båten utan endast är närvarande för att taga afsked, eller för att se på affärden, borde afhålla sig från att gå ned på bryggan, då en större mängd resande skall inskeppa sig. Det säger sig själf, att belastningen på de oftast mer eller mindre skrala bryggorna genom detta tillopp högst väsentligt ökas. Dessutom, om också ingen olyckshändelse inträffar, borde man förstå att man är i vägen för dem som skola ombord och för hvilka utrymmet oftast är trångt nog ändå. Om man haft en gäst hos sig öfver en söndag bör han väl kunna vara belåten, äfven om man icke följer honom till ångarens reling för att trycka hans band sedan han kommit ombord. Både själfbevarelsedrift och hänsyn för andras berättigade kraf borde alltså mana dem som bo i skärgården att tillägna sig den själfuppfostran att icke storma ned på bryggorna söndagsaftnar eller vid andra tillfällen då talrika resande skola ombord på ångarne.

X” (Ur: Göteborgs-Posten 29 juni 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Ångbåten Arendal vid Villabron. Troligen omkring 1910. I bakgrunden mudderledning från mudderverket (en fast anläggning).