1900-talets Göteborg

Från Göteborgs polisvärld

Dåliga anordningar

”För någon tid sedan var den, som skrifver detta, vittne till en ytterst pinsam scen här i Göteborg. Det var förrästen ute vid Masthugget. En poliskonstapel kom gatan nedför, eskorterad af en till antal ständigt stigande folkmassa. Vi iakttogo icke genast, hvad anledningen till denna egendomliga procession egentligen kunde vara, men funno den snart. Konstapeln bar eller rättare halfsläpade en berusad kvinna. Hon hade i redlöst tillstånd anträffats långt uppåt bärgen och skulle nu föras till arresten.

Det var anledning nog att samla folk, folk af alla åldrar och klasser: män och kvinnor, ynglingar och barn. Alla hade tydligen mycket nöje åt den redlösa människan och den ansträngda konstapeln. Man sökte utforska, hvem den stackars uslingen var, men resonerade om i hvilket läge hon ertappats, kastade speglosor åt henne och konstapeln; skrattade åt henne, när hon spottade konstapeln i ansiktet, när hon sluddrade och bråkade på allt vis.

Och nöjet för den slutligen till väl bortåt tusen personer uppgående folkhopen var icke slut, när konstapeln nått målet – åtminstone väntade man icke det. Man stannade kvar för att genom arrestrummets fönster uppfånga de uppbyggliga saker, som kvinnan i sitt halft omedvetna tillstånd kunde yttra, sedan hon ordentligen blifvit inburad. Se, arrestanterna plägade då att alltid låta höra af sig och allt hördes rundt omkring å torget så bra genom arrestfönstren!

Och män, kvinnor och barn spetsade öronen och väntade med otålighet på, hvad som komma skulle.

Vi gingo, gingo långt bort för att slippa höra mera af detta elände. Men när vi kunde vänta, att kvinnan lugnat sig och folksamlingen skingrat sig af brist på förströelse, gingo vi åter till polisstationen och sökte förklaring på ett och annat.

– Men hvarför icke forsla människan i arrestkärra? – sporde vi en konstapel.

Han såg förvånad upp och svarade, att arrestkärror finnas inte i det här samhället. Vi få dock anlita droskor, men där denna arrestant anträffades fanns inga sådana – inga åkdon alls. Och vid sådana fall måste man gå till väga som här skett, slutade konstapeln.

Men detta är dock beklagligt och det ur flera synpunkter. Det är först och främst obehagligt att se en människa i sitt förnedringstillstånd så där exponeras för girigt nyfikna blickar från hjärtlöst folk, vidare i hög grad fördömligt att från det allmännas sida anordna dylik ”förströelse” och slutligen synnerligen olämpligt att nödga poliskonstapeln under för honom så ytterst pinsamma förhållande fullgöra sin plikt. Han må föra sitt ”offer” aldrig så försiktigt – en stor del af den okritiska allmänheten skall likväl säga, att han far ovarsamt fram. Och hvem skulle, höllo vi på att säga, undra på, om han under släpet och slitet med den ofta omåttligt elaka arrestanten någon gång förglömde sig och blefve hårdhänt mot den individ, gent emot hvilken samhället visar så litet förbarmande?

Men arrestkärrorna kunna missbrukas, säger man. Ja, det är möjligt att så kan ske. Man kunde tänka sig att man arresterade personer, som icke vore fullt ”kvalificerade”. Men är det troligt att så skulle ske här i Göteborg? Vill man förutsätta att polisen kunde skaffa falska vittnen inför domstol, där ju sanningen skall utredas. Nekar en anklagad, måste han ju öfverbevisas.

Nej låtom oss antaga, att man här skulle skörda samma goda erfarenheter af arrestkärrsystemet som i de städer, där det redan finnas infördt.

Vi känna förhållandena ganska nära å en sådan plats, nämligen Norrköping och kunna försäkra, att både polismakt och allmänhet där äro mycket belåtna med arrangemanget. Ja, vi torde icke säga för mycket, om vi påstår, att den jämförelsevis goda ton, som där råder bland de bredare lagren och det utmärkta samförstånd, som där existerar bland alla ordningsälskande medborgare och polisen, till stor del har sitt upphof däri, att polismakten sorgfälligt besparar allmänheten så depraverande gratisnöjen, som en ”riktigt bra” arrestering här erbjuder allt för många.

En arrestering sker i nämda stad i regel ganska lätt, äfven är det gäller tämligen bråkiga personer. Den anhållne föres å en går, porten slås igen och pr telefon eller genom närmaste brandskåp (i hvarje sådant skåp finns en apparat för beställning af kärran) rekvireras den vid ett åkeri stationerad, invändigt stoppade och på mjuka fjädrar hvilande arrestkärran. Om en kort stund är hon på ort och ställe, köres in på gården och får mottaga den anhållne, hvarpå man far till polisarresten, hvarest stora portar snabbt sluta sig för det på gården inrullande ekipaget. Ingen har blivit störd, ytterst få ha ens lagt märke till hvad som tilldragit sig.

Det är ju icke alls länge sedan man i Göteborg nödgade polismännen att föra arrestanterna gående från filialstationerna till polisvärket. Denna alltid anstötliga trafik föranledde ändtligen tillkomsten af en särskild transportvagn för fångar och arrestanter. Därvid tog man ett steg i rätt riktning. Eller rättare ett halft steg, ty fullt ut, synes oss, tar man steget först, då man bereder de olika polisdistrikten tillgång på arrestkärror.

I sammanhang därmed borde man nog också söka ändra arrestförhållanden vid Masthuggstorget. De äro rent miserabla. Af det föregående ha vi antydt ett kardinalfel med dem. Men de ha ännu flere. Att, som ofta visar sig nödvändigt här, placera 6 á 8, ja, ända upp till 10 personer i en arrest är – hur skola vi säga? – olämpligt. Lika otillfredsställande är, att nödga polisen under vissa omständigheter föra arrestant öfver torg och gator till närmast belägna officiella kabinett.

Dylika anordningar värka häller icke godt vare sig på allmänheten eller – poliskåren. Att de icke äro värdiga Göteborg, som på ett annat, på sätt och vis närliggande område (krogväsendet) med berömmelse uppträdt banbrytande, det borde ligga i öppen dag.” (Ur: Göteborgs-Posten 30 juli 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Brand- och polisstation, Nordhemsgatan år 1915.