”En af de svåraste eldsolyckor, som på senare åren inträffat i Göteborg, har i dag fullständigt ödelagt Rosenlunds spinneri- och väfverifabriker härstädes, belägna i hörnet af Kungs- och Rosenlundsgatorna invid Vallgrafven.

Fabriken omfattar två stora byggnadskomplex af sten, hvardera i fyra våningar och belägna den ena åt Rosenlunds- gatan, den andra inne på gården uppåt Lilla Otterhällan, hvarjärate fabriksområdet upptages af en huslänga åt Kungsgatan — hvari dels handlanden L. Sterners affärslokaler, dels fabrikens kontors- och lagerrum m.m. äro inrymda — en portvaktsstuga, ett bostadshus längst upp invid Lilla Otterhällan samt en del mindre byggnader å tomtens sydöstra sida.

Eldens utbrott.

Strax efter det arbetet å fabriken kl. half 7 i morse börjat, utbröt eld i tredje våningen i den intill Rosenlundsgatan liggande fabriken. Elden uppkom därigenom, att en s.k. mulestol (spinnstol) genom friktion gick varm och antände intill befintliga brännbara ämnen. (Enligt en annan uppgift skulle en för hårdt spänd draglina för ifrågavarande mulestol orsakat elden.) Tack vare den mängd ytterst brännbara oljedränkta ämnen, som alltid finnas å en dylik fabrik, samt det bomulls-”stöv” efter spinningen, som låg öfverallt, spridde sig det härjande elementet med fruktansvärd hastighet, åstadkommande fullständig panik hos de innevarande, mest kvinnliga arbetarne.

Det blef allmän rusning mot utgångarna. De flesta gåfvo sig ej tid att medtaga sina kläder och andra tillhörigheter, utan sprungo, halfnakna som de voro, under rop och skrik sin väg, kvarlemnande sina ytterkläder — många äfven ur och andra egodelar. Inom ett ögonblick voro de tre nedre våningarna utrymda. De å vindsvåningen arbetande erhölle genom en ynglings rådighet underrättelse om elden och lyckades i sista stund komma ner. En verkmästare, som enligt uppgift kom ned sist, fick sitt skägg svedt af elden.

Ett vid brandstället bland arbetare och andra på förmiddagen gående rykte, att ett par minderåriga flickor, som arbetat på vinden, ej skulle ha hunnit ut, utan blifvit eldens offer, har ej, när detta skrifves, vare sig bekräftats eller vederlagts. Det synes föga troligt, att de ej skulle ha hunnit rädda sig, ty våningen, hvilken utgjordes af en enda stor sal, hade som sagt två nedgångar, af hvilka åtminstone den ena ej var angripen, när de innevarande rusade ut, och stod därjämte genom en öfver gården byggd gång i förbindelse med den då ännu ej antända inre fabriksbyggnaden. Ofvan omtalade verkmästare påstår också bestämdt, att ingen fanns kvar i vindsvåningen, när han lemnade den.

Emellertid hade någon under den allmänna villervallan gifvit telegrafsignal till maskinisten, som genast stoppade maskinerna. Brandkåren allarmerades — kl. var då 6,47 — från brandskåpet i portvaktsrummet och ankom snart till stället. Elden hade då spridt sig öfver hela tredje och fjärde våningarne, fönsterrutorna hade sprungit och eldflammor slogo ut genom fönstren längs den langa byggnaden. Lågorna hade kastat sig från nämnda byggnads inre sida tvärt öfver den smala gården samt antändt fönstren och takfoten till den inre fabriksbyggnaden. Man kan få en aning om eldens fenomenala snabbhet, när man får veta, att några arbetare i andra våningen, som vid underrättelsen om eldens utbrott och så snart tredje våningens personal hunnit utför trappan — den i fabrikens nordvestra ända belägna — skyndat upp för att med befintlig attiralj söka släcka, i trappans öfversta del fingo elden i ansiktet så att de tvingades att vända om.

Släckningsarbetet.

Brandkåren vidtog emellertid vid sin ankomst energiska släckningsåtgärder. Ena ångsprutan eldades upp och placerades invid Vallgrafven, hvarifran den fick mata flera slangar. Andra dylika kopplades till vattenledningen, snart ankom ännu en ångspruta, som också sattes i gång, och vattenstrålar riktades från olika håll mot de brinnande byggnaderna. Vid arbetet härmed brast en murken stege, men de på densamma varande brandsoldaterna undgingo skada på grund af den ringa höjden. Värre gick det för några soldater, som på den inre fabriksbyggnadens öfre sida klättrat upp på en stege för att föra en slang in i nämnda byggnad. Stegen föll nämligen med dem ned emellan fabriken och berget, hvarvid en af soldaterna erhöll en ganska svår skada i hufvudet, så att han måste begifva sig ifrån platsen. Några män, som nedifrån gården riktade en slang upp mot det först antända huset, undgingo af en ren tillfällighet att bli krossade. En kort stund efter brandkårens ankomst föll nämligen en del af skiffertaket jämte muren till tredje våningen red på gården, och hade ej nämnda karlar strax förut på grund af den starka värmen dragit sig in i en midt emot varande gång, så hade de fått raset öfver sig.

Genom nämnda ras fick elden fritt lopp, och snart härjade elden i så godt som hvarje vinkel och vrå inom de båda byggnaderna. Murdelar, golf och tak rasade, dragande de tunga, talrika maskinerna af olika slag med sig. Flammorna stego högt mot skyn, rök och gnistor foro vida omkring, det knakade, brakade och smattrade när elden förtärde sitt rof. Då och då hördes en stark knall; det var klistercylindrar som exploderade. Genom den långa, trånga gården, som nu var omöjlig att beträda, drog vinden med stark fart, gifvande riklig näring åt lågorna.

Då det ej fanns någon möjlighet att rädda fabrikerna, riktade brandkåren sina ansträngningar på att afhålla det förstörande elementet från de byggnader, som ännu ej angripits af detsamma. Det förut omtalade boningshuset vid Otterhällan, ur hvilket invånarne utburo allt sitt bobag, var starkt hotadt. Fönsterna sprungo af hettan, och den mot brandhärden vettande gafvelns skifferbeklädnad förstördes delvis, men man lyckades dock afhålla elden från bygggnaden. Likaså räddades ett med stora inre fabriks- byggnaden sammanbyggdt envåningshus, hvilket inrymde en mindre ångmaskin samt ett s. k. blandningsrum, hvari ett större parti bomull förvarades. Öfriga a fabriksområdet varande hus voro ej hotade.

Vid 10-tiden var elden dämpad öfverallt. Den förut så ståtliga byggnaden företer nu en sorglig bild af förödelsens styggelse. De svarta rykande murarne kvarstå, och innanför dem ser man en rykande, oredig massa af kolonner, järnbjälkar, maskindelar m. m. Nere i bråten brinner det fortfarande, och då och då uppstiga höga flammor. De grofva järobjälkarne äro böjda eller bräckta, och axelledningarne slingra sig i bukter hit och dit. Af den först antända byggnaden äro pannhuset i ena ändan samt ett litet kontorsrum och ett sorterings- rum oberörda af elden.

Skadan anslås till minst halfannan million kronor.

Arbetsstyrkan – å fabriken uppgick till omkring 475 personer, däraf öfver två tredjedelar kvinnliga. Cirka 120 voro minderåriga. Samtliga dessa stå nu utan arbete, sålunda ej oväsentligt ökande den förut stora arbetslösheten. Fabrikens ledande män ha dock förklarat, att de skola söka skaffa så många som möjligt arbete å andra fabriker. Inom textilbranchen lär det ej vara öfverflöd på arbetskrafter.

Fabriken anlades år 1847, då den utåt gatan liggande byggnaden uppfördes. Gårdsbyggnaden är af nyare datum; en del blef färdig 1895 och en del bar ej användts längre än sedan 1900. Hr Edmond Hill är nu fabrikens disponent.

De brunna fabrikerna jämte lager och maskiner äro försäkrade för tillsammans öfver l3/4 miil. kr. Häraf komma på Svea 481,000 kr., Städernas allmänna brandstodsbolag 400,000 kr., Skandia 333,000 kr., Skåne 50,000 kr., Norrland 44,000 kr., Imperial 125,000 kr., North British and Mercantile 100,000 kr., Sun

75,000 kr„ Northern 56,000 kr. och Royal 50,000 kr. m. m. Af försäkrings­summorna torde 80 à 90 proc. behöfva utbetalas. En stor del är reassureradt i andra bolag.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 6 mars 1902)

Bilden i sidhuvudet och i texten ovan är hämtad ur Göteborgs-Posten 7 mars 1902.