”Domkyrkorådet härstädes har till länsstyrelsen ingifvit en skrifvelse med anhållan, att k. bfhde ville vidtaga sådana åtgärder, att lagen om lösdrifvares behandling må tillämpas p de inom domkyrkoförsamlingen boende kvinnor, hvilka bevisligen öfva osedlighet såsom yrke.

Lagen angående lösdrifvaes behandling af den 12 juni 1885 skulle enligt domkyrkorådets mening kunna användas för att åtminstone i någon mån bekämpa den allmänna osedligheten i samhället.

Då det i denna lag stadgas, att ’till behandling såsom lösdrifvare gör sig ock den förfallen, som utan att ha medel till sitt uppehälle tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet’, tyckas de ordalag, som här användas, göra det fullt tydligt, att lagen både kan och bör tillämpas på den klass af kvinnor, som här är ifråga. Riktigheten af denna lagtolkning bekräftas däraf säger domkyrkorådet, att lagens antagande föregåtts af ett utskottsbetänkande, i hvilket det yttras: ’till nu afhandlade klass af lösdrifvare måste räknas jämväl prostituerade, hvilkas genom skörlefnad förvärfvade tillgångar icke böra fritaga dem från den behandling, som här afses’.

Huru mycket det än talas om den obarmhertighet, som skulle ligga i en sådan behandling af dessa olyckliga kvinnor, så är det dock – heter det vidare i skrifvelsen – ojämförligt obarmhärtigare, att samhället låter dem ostörda oafbrutet fortfara med utöfningen af ett yrke, som inom kort tid måste fördärfva dem både till kropp och själ. Om någon förändring hos dem skall kunna åstadkommas, måste de först och främst sättas i en ställning, som tingar dem att åtminstone under någon tid upphöra med det fördärfliga lefnadssättet, bland hvars skadliga värkningar må särskildt erinras om den att, ju längre det oafbrutet fortsättes, det desto mera söfver samvetet och kväfver hvarje moralisk känsla. Så mykcet skulle i alla fall med den föreslagna åtgärden uträttas, att det demoraliserande skenet af laglighet, som för närvarande hvilar öfver detta yrke, fullständigt borttoges.

Det är en bekant sak, att den reglementerade prostitutionen af många anses såsom ett nödvändigt skyddsmedel mot vissa farliga och smittosamma sjukdomar. Domkyrkorådet vill icke inlåta sig på den omtvistade frågan, huruvida detta skyddsmedel värkligen är så tillförlitligt, som det af många anses vara. Då den reglementerade prostitutionen, som genom regelbundna besiktningar, synes utlofa garantier mot fara för smitta, därigenom liksom inbjuder lättsinniga ynglingar och män till att utan fruktan för följderna öfva osedlighet, så sprider den därigenom en moralisk smitta, som är ojämförligt farligare än den fysiska, hvilken den vill förekomma.

Länsstyrelsen har remitterat skrifvelsen till poliskammaren med anmodan att skyndsamt inkomma med yttrande i ärendet.” (Ur: Göteborgs-Posten 7 november 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta:

Vy över Domkyrkoplan och Domkyrkan. I förgrunden Västra Hamnkanalen. Tillvänster i bild Domkyrkobrunnen.