1800-talets Göteborg

Luffarnes skräckvälde i Vestra Frölunda och Askim

”Vid kommunalstämma med Vestra Frö­lunda församling 7 febr. 1899 beslöts för hämmande af det lagstridiga däri, att församlingen besväras med en massa personer från främmande orter i synnerhet från Gö­teborg, såsom luffare, hvilka ha till yrke att bettla, att välja sju ordningsmän, som fingo i uppdrag att fasttaga och till vederbörande kronobetjening öfverlemna dylikt löst folk för att med dem förfara enligt lag. Ur försam­lingens fattigkassa utbetalas såsom ersätt­ning för detta besvär fem kronor jemte skjutsersättning för hvarje person. För att detta beslut måtte vinna åsyftad verkan uppmanade stämman församlingens invånare att hvarken utdela allmosor åt ofvannämnda kringstrykare ej heller hysa dem, utan i stället på sätt som blifvit beslutadt låta förskaffa dem till deras hemorter.

Befogenheten af detta beslut är mer än tydlig enligt de upplysningar, som under diskussionen erhöllos. Så t. ex. berättade ett par socknemän, att de särskildt omsöndagarne hemsökas af misstänkta personer, hvilka i allt annat än höfliga ord begära, ja rent ut fordra mat och härberge. På ett ställe hade nyligen en söndagsafton inställt sig trenne karlar, hvilka både ville ha mat och husrum. Tvenne af dem begåfvo sig i väg, sedan de erhållit penningar för att skaffa sig logi, den tredje fick stanna qvar, men uppförde sig oanständigt och så illa, att husets invånare endast med oro kunde njuta nattens hvila. När han klockan sju följande morgon tillsades att stiga upp och bege sig i väg och fick löfte om mat före affärden, öfverföll han den gamle sextioårige husbonden med ovett och eder, kan ­tänka högeligen förtörnad öfver att, som den gunstig herrn sjelf sade, han skulle »midt i natten» väckas. När han gick, utsade han en hotelse öfver sin välgörare och hans hus­folk.

Sent en lördagsafton ankommo en man och en qvinna så berusade, att de icke visste hvarken hvad de sade eller gjorde, och fordrade mat och logi. Mat fingo de och penningar, men ville det oaktadt tvinga sig att få vara öfver natten.

En annan gång kom inraglandes vid tio­tiden en söndagsqväll en medelålders karl, hvilken man fick bereda liggplats. Emedan han var så förvirrad, fruktade man att han skulle göra skada å kreaturen och nödgades i brist på annat stängsel spika igen portarne för logen.

Flere dylika trakasserier kunde uppgifvas, men af det sagda är ådagalagdt, att beslu­tet i fråga är högst nödvändigt för bevaran­de af husfrid.

Huru nödigt det vore att hafva tillräcklig polis å landsbygden synes häraf, men då kommunerna äro så hårdt betungade af skatter, kunna de icke åtaga sig ökade utgifter till aflönande af tillräcklig polis­styrka. Bästa sättet vore väl om våra riksdagsmän behagade egna uppmärksamhet åt dessa missförhållanden. Stränga åtgärder måste vidtagas för att utrensa ett ogräs, som hotar att utbreda sig. Nog borde la­gar kunna stiftas som kunde tvinga lättin­gar och våldsverkare till arbete och ordent­lighet.

Som ett verksamt medel att få våra polismän på landet mera intresserade för fasttagande af löst folk anse vi vara, om de erhölle af staten ersättning för hvarje lösdrifvare som förpassades till sin hemort.

Önskligt vore därför, om hvarje kommun ville fatta ett liknande beslut som vårt, och därtill vilja vi uppmana.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 februari 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta:

Vy över Högsbotorp nr 83 A, i fonden Högsbokolonin.

”Mammas och pappas hus i Högsbo, när de varit gifta i 10 år, 1921. Det låg där Riksdalersgatan slutar mellan sista huset och parkeringshuset”