1800-talets Göteborg

När Wilsonbåten kommer

”Den som vid 12-tiden på middagen en onsdag eller fredag har sin väg nedåt kajen utanför Packhuset, hvarest Wilsonbåten ligger för att intaga sin last af styckegods och lefvande Amerika-export“, får se en tavla som eger många sevärda pointer.

Det är ett rörligt folklif på kajen. Män, qvinnor och barn från nästan alla landets delar finner man i en klunga. Deras utseende vittnar om helsa och krafter, men i allmänhet se de ej glada ut. De flestas ögon äro tårade och en viss förstämning hvilar öfver mängden. Men så stå de ock nu på den sista biten svensk jord, om några timmar skall den store ångaren föra dem ut på färden till den stora republiken, om hvilken de hört så många underliga ting, för att gå en oviss framtid till mötes.

Men bland skaran får du äfven se magra, knotiga män och qvinnor, hvilkas skarpa drag hyckla en glädje öfver att nu få återvända, en glädje som de nog ej känna i sitt innersta hjerta. De äro ”världsvane”,, bereste, och de trösta sina bekanta med att “Sverige är ett uschligt land“ och “Amerika det bästa land på jorden“.

Myndiga emigrantagenter tränga sig fram mellan skarorna och gifva order till höger och venster, som blindt följas.

Och ej bör man förglömma bokagen­terna som med stilla våld vilja påtruga de bortresande lektyr, mer eller mindre god, det är sannt; men deras affärer gå bra, ty hvar och en vill ju ha ett sista minne från fäderneslandet.

Och äpple- och karamellgummorna göra också lysande affärer, ty pojkarne köpa snask åt jäntorna och mammorna till sina små.

Det är en omvexlande och rörlig om ock ej lysande tafla man får se, men det -gör en vemodig att betrakta denna Sveriges dyrbaraste “exportvara“, som lan­det så innerligt väl bäst sjelf skulle behöfva.

 

Hade du i dag på morgonen befunnit dig på Skeppsbron, när “Rollo“ sakta ångade upp för elfven och lade till vid kajen, så hade du fått se en annan tafla.

Fördäck, mellandäck och akterdäck alldeles fulla af svensk-amerikaner af alla åldrar och kön, som med tårade ögon betraktade Sverige och mönstrade folkmassan framför sig. Kanske kunde man bland menniskorna i land upptäcka något bekant ansikte?

Och när tullvisiteringen var öfver och passagerarna började strömma utför land­gången, kunde man knappast underlåta att göra en jemförelse mellan de hemvändande och bortresande.

De reste bort med helsans friska rosor på kinderna, med mod och tillförsikt i barmen, med hopp i hjertat.

Och de återkomma trötta, ja slappa. Utmärglade af det rastlösa arbetet och det hårda klimatet, med krossade illusioner hafva de flesta af dessa hemvändande företagit den långa resan för att rekreera sig i den lifgifvande nordiska luften, för att erhålla vård af våra skick­liga läkare, för att med nya krafter åter kunna taga upp kampen om brödet där ute.

Man får äfven se män hvilkas dräkt och klädsel bära vittne att de lyckats i sina bemödanden, att de lyckats samla nog guld i pungen. Äfven de komma hem för rekreation, men många af dem för att här “investa“ sina dollars och tillbringa sina återstående dagar i lugn och ro.

Hvad hafva de fleste af dessa vunnit där ute i den stora världen? Det är ganska litet. Arbeta får man ju i alla land, men arbete bedrifves så olika i Sverige och Amerika. Bräckt helsa blir arbetarens i Amerika allra säkraste vinst, nödtorftig bergning är för öfrigt hela ut­bytet af den långa färden.

Skall Sverige ej någon gång göra något så att landet må behålla sina barn?” (Ur: Göteborgs Aftonblad 17 juni 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Emigrantfartyget Rollo lämnar Göteborg, ca år 1900.